Kärlek

               Men störst av allt är kärleken.Häromdagen kom en liten maskulinum in i våra liv.

Tro nu inte att min kärlek till denna individ var annat än rent platonisk.Men mina andra med-

resenärer på denna plats i universum,Terrie och Lina,drabbades av denna både positiva och

negativa känsla som ibland kan te sig nästan sjuklig och i detta fall helt katastrofal.Personen

fick namnet Stinkey,vilket i någon mån beskriver den första utstrålningen som han gav sin

omgivning.Efter en lång dags färd i trånga utrymmen med undermånliga sanitärs möjligheter

var han inte vad man kan kalla väldoftande.Men efter att genomlidit ett varmt och milt doftande bad

var han redo att göra nya kontakter.Vid första mötet med Lina gick hon ut för

att eventuellt vomera.Detta innebar att hans första öknamn blev ´Äcklet`.Detta gjorde att namnet

Stinkey var mera adekvat,hade dessutom en mildare klang och var menat att följa honom i alla

hans livs dagar.Med den oemotståndliga charm som hans manliga gång.blåa

ögon samt diskreta grårandiga kostym utstrålade så vann han mycket snart allas hjärtan.

När två så vitt skilda karaktärer som Terrie och Lina ger sig kärleken i våld så vet man att

´Störst av allt är kärleken`.Dessa båda bevakade varandras steg och handlingar i alla dygnets

 minuter på ett svartsjukt och passionerat sätt.Den lille charmören gavs aldrig till-

fälle att vara annat än en lekboll för dessa tvås lustar.I och för sig fann han sig i sin lott som

jordens medelpunkt.Han var nog ämne till en njutare av stora mått.Han fann sig i all den upp-

vaktning som bestods honom.Att ligga och vara föremål för så mycken dyrkan var något som

kom honom att sträcka ut sig och spinnande hänge sig åt sina beundrarinnors omtankar

och bestyr.På detta sätt gick dagar och nätter,allt andades frid och ro.Så kom den tredje

dagen.På morgonen var jag ute i skogen vilket alla vet är den plats där jag trivs allra bäst.

Det var en lite sval augustigryning med lätta dimmor som dansade likt älvor över hyggets

buskag och träd.Ett par råbockar skällde på varann,hävdande sina revir samt talade om för

alla som hörde på att dom var kapabla att var och en på sitt håll sköta sina harem.Störst av

allt är kärleken`.Det går igen i livets alla skiften både bland det vilda och i människans trånga

värld.En liten grävlingsunge var ute på näringssök och på sin väg hem till lyan passerade den

mig på tre meters håll helt omedveten att jag i detta läge innebar ett stort hot mot hans

fortsatta existens,Han lever fortfarande och får så göra för mig.En skogsgrävling är en rätt

oförarglig liten varelse som man i bland har som sällskap och tidsfördrivande medlem i tidiga

eller sena jaktpass,Natten är grävlingens tid då den grymtande och snörvlande söker efter

läckerheter på stigarna och ibland buskar och ris.Nå vidare.Som det står i den svarta boken

´Den natten fingo de intet`.Jag såg en get eller ett smaldjur som skymtade till bland sly

och tuvor.Höken svepte på tysta vingar på jakt efter något att äta.Efter några timmar var det

så dags att ställa färden hem för lite gott kaffe med hembakt,Dessutom skall även det fåtal

 djur jag har ha sin passning.

                     Vart leder nu allt detta skrivande till.Vad har det med ingressen att göra,detta

tal om kärlek och i vissa fall katastrofala följder.Jo sålunda.När jag kom in i köket möttes jag

av två smått skyldiga och ångerfulla tikar,men var höll Stinkey till?På golvet framför spisen låg

 en våt och tilltufsad kattunge,Kärleken blev hans alltför tidiga död.Det var ledsamt att det

skulle gå så illa,ingen ville det men följden av svartsjuk omvårdnad och passion fick detta

resultat,Jag vet ej om detta kan ge någon lärdom men var och en kan tolka det efter sitt sinne

.I övrigt må väl och älska med förstånd.Går det?

                                                       Teddy

   

                

     

                   .                               

    

 

                                              Till dess gong-gongen gått.

                                  

 

                                  Häromdagen hörde jag en som sa"Det är aldrig för sent att ge upp".

Tyvärr gillade jag dom orden, Men det har  däremot aldrig varit  min paroll.  Ingen match är

över förän gong-gongen ljudit. Ett lopp räcker ända till målsnöret, fotboll och handboll räcker

ända till slutsignalen.

                                 I en treronders  boxningsmatch  mötte jag en gång en  hårtslående

norrlänning. Tre gånger tre minuter. Det kan tyckas att nio minuters ansträngning med två

enminuters pauser inte skulle vara särskilt jobbigt.  Pröva själv och du inser nog då att det

är mer än du kan föreställa dig.

                                 I första ronden gick vi mest och  kände på varann, ett par minuter.

Sen började vi att lite allvarligare gå in för att eliminera   motståndaren.  Ett par bra träffar

gjorde att jag  hade segern klar när  rondvilan kom.  Andra ronden började  med att jag re-

dan i inledningen gick ut för att avgöra.  Slarv och odisiplin  får ej förekomma i sådana här

sammanhang.  Nonchalant och  lekfullt överlägsen  sänkte jag  garden för att psyka killen

från andra  ringhörnan. En klockren  höger landade  på min  haka  och allt  blev blixtrande

ljust, i dimma dold började jag färden ner mot kanvasen. Vid  domarens  räkning kommen

till sex slutade fåglarna att kvittra, uppe på åtta redo att fortsätta. Torkade ren handskarna

från hartsdamm gömde  jag min  nuna för att  vinna tid,  sökte mig in i clinch, hängde lite,

och  kände  krafterna  återvända. Vi  sökte slag och nya  anfallsvinklar så  det började att

likna  boxning  igen. Har  du suttit  bland  publiken och skrikit dig blå  med goda råd eller

sarkastiska  omdömen  om  kombattanternas förmåga  eller kunnande . Ett större slöseri

av kraft och luft är svårt att   finna. Uppe i den  fyrkantiga är man oemottaglig för goda råd                                                                                                                    man hör ingenting inte heller ser man någonting annat än sin motståndare.

                               Strax före rondslut går jag åter på en mina. Räddad av gong-gongen

fick jag en välbehövlig  paus, en minut är  ingen tid alls i  detta  sammanhang.  Sekonden

jobbar med amoniaksudden,  baddar panna och  nacke med kallt vatten.

  Man sköljer bort blodsmaken får in tandskyddet och hör komandot "Box".

                             Tredje ronden. Det var  något visst med  dessa två  nedslagningar i

andra ronden. Lite mera tanke bakom handlingarna. Killen var inte helt ofarlig och dess-

utom verkade  han fräschare  än vad jag kände mig. Min enda  chans var  nu att  poäng-

boxa ut honom. Slå ut honom hade jag ej längre kraft till.Vi cirklade runt varann jabbade

fintade och sökte blottor. Efter tre  evighetslånga  minuter var matchen över.  Vi tackade

 varann för  god fight samt  verkade vara nästan  dödspolare. Båda  hade vi  vunnit så det

var bara att  vänta på domarnas  siffror. Jag fick  matchen med  tre två i  röster. Dock en

vinst till i protokollet, visserligen knapp.

                            Vid ett returmöte vann jag på knock out  i andra.  Det kändes bättre.

Att detta hände före huvudskyddens  förbannelse kom  svensk boxning att försämras är

en sak att  tänka på. Vi  var bättre på att  gardera oss och  agnarna sållades snart  bort.

Alla blev inte mästare, inte jag heller. Men sporten gav mig mycket som  givit mig glädje

senare i livet. Visserligen har många mornar efter fighter  en svår  huvudvärk fått kvällens

vinst eller förlust att framstå i en dyster dager.  Den enda skada  som blev bestående är

en sönderslagen höger. Om det hindrat mig att boxas med bar överkropp vet jag ej, men

ej heller sörjer jag däröver.

                           På den tiden var man vältränad och hade kondition som en maratonlö-

pare. Det finns nog ingen sport som ger så allsidig träning som boxning. Reaktion snabb-

het styrka. Roadwork från  Ringvägen ut till Skarpnäck,  gymnastik och samma väg hem,

avslappning och dusch. Tyvärr ville en och annan utmana för att eventuellt visa sig på sty-

va linan, men som man säger det var smällar man   fick ta. Dessa kafe och gatuslagsmål

hör inte till. De är endast frukten av ungtupparnas dumhet. Hade man haft större mod hade

man nekat att delta  i den sortens övningar. Men  det krävde  för mycket. Som jag ser det

är det något av medaljens baksida.


                            Det krävs mer mod att backa från ett gatuslagsmål där alla tjuvtrick är

tillåtna än att gå upp i ringen och möta en som man vet  eller tror vara bättre motståndare

Om man inte antar en utmanares förslag anses  man feg, och det fodrar  ett stort mod att

låta folk tro. Dom gör det, tror altså trots att i våra regler är det förbjudnare än för andra att

dras in i vanliga kurr. Även juridiskt bedöms skulden  hårdare om man har medlemsskap i

boxningsklubb. En kompis till mig fick åtta år straffarbete för en perfekt slagen höger. Mot-

tagaren mötte gatan med bakhuvudet  först, ett klent huvud skall  man inte utsätta för dylik

behandling. Killen  dog efter två  dagar på sjukhus.  Polaren var Svensk mästare i lätt tung-

vikt, Snubben som dog  visste vem han mötte men ville vara tuff inför sina fyllbröder. Så för

visa vilken hårding han var så sa han till min kompis,"Vad är det där för hora du släpar om-

kring," Detta omdöme gällde alltså boxarens fru. Det är helt klart att om han varit en annan

som inte haft samma inblick i boxningens risker hade domen troligen stannat på sex mån-

ader.

                                              

 

                                                         FYRA STEG

                                Inskrivning med inlämnande av  personliga  tillhörig-

heter var avklarad. Sängkläder och gångkläder utkvitterade, nummer-

brickan mottagen. Tvåhundrafyrtiosju var  nu  hans  enkla  anonyma

namn. Det som han officiellt skulle kallas av nyckelpigorna. Dom fick

ej ens om dom visste det rätta namnet använda det. Personlig intregi-

tet. Konstapel Månsson, en sur gammal stöt från Skåne, eskorterade

honom upp till cellen  på tredje botten.  Östra flygeln.  Genom det lilla

cellfönstrets sexton små rutor kunde han se träden som skymde Väs-

terbron. En väggfast slaf som skulle vara  uppfälld  mot väggen  från

åtta på morgonen till klockan arton. En brunmålad stol ett rangligt o-

målat bord och ett trekantigt litet skåp upphängt i krokar i ett hörn av

cellen. Väggarna var till axelhöjd täckta av något gråblåbrunt som en

gång i tidernas begynnelse troligen varit målarfärg. I taket och på den

övre vägghalvan var anbringat något liknande men i en gråvit nyans.

Dörren med den lilla tittgluggen var brun. Det kvistfulla golvet var trä-

rent. Miljön gav inga större tillfällen att falla i extas.

                                       Arton månader minus den obligationiska tredje-

delen, femhundrafyrtio tjugofyratimmars  dagar  bortsett  en  timmes

promenad per dag. Det var de framtidsutsikter han hade. Kanske ett

tjugo minuters besök från nära anhörig en gång per månad. Dock ej

förän efter gångna tre månader.

                                        Som hjälp till en framtida försörjning i frihet fick

han utbildning i pappersarbete.Vika kuvert. I ett i muren inbyggt skåp

fanns en potta som  nattetid  var  enda  tillgången, då öppnades inga

dörrar. Dessa kärl kom till flitig användning vid överspelningar då pli-

tarna ofta duschades med dess innehåll, flytande såväl som fast. Cel-

len belamrades med kartonger fyllda  med material  för kuvertvikning.

Kvar blev en smal remsa golv mellan dörren  och  gluggen  i  väggen.

                                         En tidigare fånge som kallade sig  Peder  Bläck

skrev dikter om livet på den gröna ön. En av dem känndes aktuell.

 

                                  FYRA STEG FRAM FYRA TILLBAKA

                                  STEG I ÅNGEST OCH SKAM

                                  STEG I FRUKTAN OCH VAKA

                                  STEG SOM ALDRIG NÅ FRAM

                                  ALDRIG TILLBAKA

                                   FYRA STEG FRAM

                                   FYRA TILLBAKA.


 

                                       Dom raderna säger kanske ej så mycket för folk i

normala situationer. Men för oss var det en  realitet,  något vi  hade att

leva med. Cellens längd och bredd föreföll att  krympa.  väggarna kom

närmare och taket blev lägre. Det var denna psykiska påfrestning som

öfta var grundorsaken till överspelningarna, Efter att spelat ut hela reg-

istret av uppdämt samhällshat och  med våld av tre  fyra plitar   släpats

ner på durken, i den fuktkalla källaren, i bruk redan    sexton hundra-

talet, i två veckorvistas i totalt mörker och  absolut  tystnad är knäckan-

de för de flesta, men underligt nog en viss vila och avkoppling

                                       Ditner nådde ej suckar  och klagan.Därnere stör-

de ejde ensammas gråt. Alla rop och tillmälen som flög genom korrido-

 naden växer till full styrka blir den öronbedövande.

 

      

                                         Natt i hamn.

                                Vi var tio man i båten.  Två  svenskar,  en polack  och  sju

tyskar. Vår last var malm från norrland.  Destination  Gdynia. Genom  Botten-

havet, Ålands  hav och  Östersjön. Utanför  Gotland  siktade vi  ett periscop.

Vem som var därnere och studerade oss vet jag  inte, efter en  stunds spän-

ning vek röret av från vår kurs. Sedan var bara utkiken som granskade vatt-

net framför oss på vakt för minor. Vädret  hade  varit  lugnt  en  tid så risken

för drivande tunnor var inte direkt överhängande. Resten av resan gick utan

missöden.  Vi hade en del  överflygningar  men  inte  heller  dom  störde oss.

                              Ett dygn på redden innan vi kom till kaj för lossning. Gdynia

en sotig och skitig stad med minnen  från  engländarnas  besök.  Ruiner  och

trashankar vartän man såg. Tyskar  med vapen  patrullerade en del  med dob-

bermanhundar eller schäfrar. Blodtörstiga  bestar  som  man  höll  sig    be-

hörigt avstånd ifrån.  Poliseringar  var  vanliga    man  hade  alltid  pappren

till hands och alltid i god ordning.

                              Gå till sjöss och se dig om i  världen var  ett då  vanligt tale-

sätt. Vad såg man då av främmande  länder? Vi  på Östersjöfart  såg väl mest

vatten. I land kom man till närmsta  krog. Det  var  ju  inte    särskillt  intres-

sant med raserade hus och övergivna fordon.  Soldaterna  ingav  mest olust-

känslor, dom bar inte vapen för syn skull.

                               Människor är ett  konstigt  släkte.  I  den  misär  som   rådde

skulle man tro att endast sorg och fruktan skulle lysa  i  de  ögon  man   mötte.

De män och kvinnor man träffade på krogarna flydde  verkligheten  med sång

och skratt. Öl och sprit gjorde det lättare  att  glömma  allt  djävulskap  för  en

stund. Det var ett led i konsten att överleva.

                             På en krog  träffade  jag  en  ung  kvinna.  Hennes  namn  var

Gretel. Jag var vid kassa för vi hade fått  ut  hyran, lönen,    jag  hade  spen-

derbyxorna på mej. Det är  en  last  jag  alltid  haft  att  låta  slantarna  klirra 

kort  stund som  möjligt  i  fickorna.  Man  visste  ju  inte  om  det  plötsligt blev

hål i  dom.  Därför  var  det  bäst  att  se  till  att  kapitalet  satsades    viktiga

saker som sprit och kvinnor. Visserligen slösade man  väl  bort  en  del  också.

Jag som alla andra kom ju till  Jämmerdalen utan   fickor  att  ha  likvida  medel

i så det är väl inte mer än rätt att man lämnar på samma sätt.

                           Välan Gretel. Som sagt  vi  träffades    en  krog  och  där  var

vi i flera timmar. Det dansades  sjöngs  och  dracks,  livet  lekte,  vad  som  där

utanför de mörklagda fönstren tilldrog sig  var    fjärran.  Det  hände  ett  par

gånger att man hörde  skottlossning    avstånd. Men  ingen  tycktes  bry  sig.

Man rycktes  med i  den  allmänna  yran.  Timmarna  gick,  det  var  tid  för  upp-

brott. Tillsammans  gick  vi  i  en  härjad  stad  bland  nedrasade  väggar  tegel

och stockar. I en del ruiner bodde  folk,  åtminstone  sov  och  levde  dom  där.

                                  Till slut kom vi till ett ruckel som låg i utkanten av stan. Där

inne i mörkret  hördes  andhämtning  från  som  det  visade  sig  två  små  barn.

troligen hennes. Vad vi gjorde den natten är  en  sak  som  endast  angick  oss

och skall därför förbigås med  tystnad.  Två  vilsna  människor  i  en  vansinnig

värld. Gretel har jag egentligen glömt och hon om  hon  lever  har  utan  tvivel

glömt mig. Det är endast en episod i mitt liv och får    förbli.  Vad  vi  gav  var-

ann var endast  för  stunden.  Kalla  det  gärna  verklighetsflykt  om ni  vill  det

var nog vad det handlade om.


                                 Det var nära att jag blev akterseglad den gången. Om så bli-

vit fallet hade historien  blivit  en  annan.  Som  sann  fatalist  vet  jag  att  mina

och  dina  steg  och  dagar  är  utstakade.  Vad  tror  du  dig  om  att  egentligen

kunna påverka ditt öde. Platt intet. Endast två saker är  vissa,  endast  två  hän-

delser måste man genom, Dock är inte alla medvetna om någondera.  Födelsen

vet de flesta bara  vad  som  berättats  av  andra.  Samma  är  förhållandet  med döden.

 Den upplevs av alla förr eller senare men för många   kanske  de  flesta

utan riktigt medvetande. Transdportsträckan mellan  start och  mål  gör  väl  de

flesta vad de tror att de kan av. Med ditt  öde  är  utstakat  redan  före  ditt  väl-

komstskrik till yttervärlden. Fattig eller rik, tur eller otur, vacker  eller  ful,  med

eller utan makt. Det är några av de öden som styr våra liv.  Själva  har vi  ingen

makt att ändra ens en sekund. Så därför kan  man  fråga  sig  vem  bär  skulden

till allt jävulskap som sker?

                                       

  Halvmuck

                               Min militära karriär tilldrog sig på KA1 ute på Oskarfred-

riksborg. Under en tidrymd av tjugo år från rekryten till andra mötet avan-

cerade jag från riktkarl i sjunde kompaniets första grupp till malaj. Vägen

var lång dithän. Utbildades till lyssnare på lyssnarapparaten Tepas efter

att mätningar kontaterat att mina pupiller satt för tätt, tre millimeter. Rätt

man på rätt plats var slogan på fyrtiotalet. Efter en kortare sejour på VUBSK

värnpliktiga underbefälsskolan, från vilken jag kickades efter tre veckor

för disiplinsvårigheter hamnade jag som kspskytt, kulsprutepistol. Skjöt

till mig ett guldmärke.

                              Det som detta är tänkt att handla om är en episod som

inträffade vid första mötet som skedde tio år efter rekryten. Vi var ett bro-

kigt gäng hopplockade från hela mellansverige. Inträde i vårt gäng for-

drade körkort, samt som det visade sig ett visst handlag med bilar. Från

början var vi trettiofem man som skulle resultera i tjugotvå uttagna bil-

förare. När det hela var klart var det med nöd och näppe att vi blev nog

många att fylla kvoten.

                              För min del hade jag försörjt mig med lastbilsjobb som

jordnasare och långtradarechaffis och tyckte nog att jag var rätt självskri-

ven. Bland de övriga fanns ett par droskisar, ett par värmländska timmer-

chauförer, en ägghandlare från Skara samt min polare och andreförare

Billy som var billackerare. Lunda som jag inte kommer ihåg namnet på kom

från söder och lirade ytter i Lunda BK.Grötas var brandman och Spindeln

typograf. Som synes ett brokigt gäng, men sammanhållningen var god.

                             Efter avtjänade fjorton dagar med många strapatser tyckte

vi att det var tid för en fest. Till den ändan bestämdes det att vi skulle göra

 Vaxholm osäkert för en natt. Lunda var ej stadd vid kassa så han fick låna

kapital av Molly, en av kökspersonalen. Hon bodde i Gula villan,gonnorevillan

kallad. Till gänget anslöt sig en civilanställd som i dagarna hade fått ett

löneres på några hundra. I kronans grå mundering tog vi bussen in till stan.

Vi åt och drack och mådde som prinsar, vilket kan förklaras av att vi hade

några flaskor alkoholhaltiga drycker som extra tillgångar. Kvällen led mot

sitt slut så även drickat. Efter att jag hade gjort ett avtal med bordslöparen

skulle vi få köpa en sjuttiofemma borsten av honom. Priset var fasilt, sjutio-

fem kronor. På muggen där transaktionen klarades ut kom jag underfund

om att kovan var knapp. Det fattades mig trettio spänn. Vid bordet erbjöd

sig Spindeln att sätta till resterande. Vid genomgången efteråt utanför kro-

gen upptäcktes att kyparn tagit femtio bagis. Således ett ej överenskom-

met överpris. Som varande vän av rättvisa och något beskänkt bestämde

jag mig för att balansera kostnaderna. Efter att gått runt restaurangen fann

jag mig stående i gången mellan kök och utskänkningslokal. Efter några

minuters väntan kom så vår leverantör. Han förnekade sakförhållandet men

som jag trodde mer på Spindeln än honom så övertalade jag honom med en

perfekt slagen höger varvid en viss trötthet infann sig. Med våra tjugo spänn

återgick jag till dom övriga.


                             Eftersom det ännu var fem timmar till uppställning så fanns

gott om tid för att göra stan. Vi hade under kvällens lopp desimerats till fyra

man, jag, Lunda, Spindeln och den civilanställde. Den senare hade under

kvällens lopp supit upp en barnvagn, det var till det hans pengar var ämnade.

Under vandringen runt Vaxholms snötäckta gator och gränder ser vi tre bru-

dar i ett fönster. Med våra vackert klingande sonora stämmor höll vi serenad

under jungfruburen. Ingången till huset låg på andra sidan, vi räknade ut vil-

ken våning som var intressant, gick runt och upp i kåken. Av vilken orsak vi

hamnade på fel våning vet jag ej men i lägenheten vi hamnade fanns bara ett

äldre par som väcktes ur sin troligen välbehövliga sömn.

                             Efter denna miss samt en del andra äventyr finner vi för gott

att uppsöka färjan för transport över till ön. Vid färjan stöter vi i hop men en

flagglöjtnant som Lunda lyckas bli osams med. Efter en del dispyter ska dom

se vem som har rätt. Sånt konstateras lättast genom så kallat handgemäng.

Eftersom ett slagsmål endast kunde få negativa följder tog jag en i vardera

näven och meddelade att om dom inte blev sams skulle jag spöa upp dom

båda två. Man blir väldigt stark av spirituosa. Efter att alla samsats tog vi oss

en sup och allt var frid och fröjd.

                             När vi numera fem mannar i svenska försvaret återbördats

till Rindö började den långa vandringen mot kasernerna. I backen upp från

färjan ligger några hus och utanför ett av dem stod en kartong. Flaggen som

utan större svårighet kunde tävla med vem som helst av oss i promillehalt

upptäckte att kartongen innehöll bland annat en falukorvslängd på gott och

väl en halv meter tyckte att tilltugget var räddat. Som tidigare nämnd rättvise-

vän förmanade jag honom, omtalande det olämpliga i hans tilltag. Ångerfull

återbördade han korven till kartongen. Sen hämtade jag en bit åt oss och spri-

tentog slut  och korven med den.

                             Efter en stunds marscherande stannade plötsligt flagglöjtnan-

ten, tar av sig koppel, kappa och uniformsmössa, drar ner byxorna och sätter

sig på huk. Vad som var förestående behöver man inte tvivla på." Va fan ska du

göra "frågade jag."Skita" blev det lakoniska svaret."Ska du inte dra ner kalsingarna då"

 Nej det är ju så jävla kallt". Där skildes våra vägar för alltid.

                             Spindeln och jag fortsatte vår färd för att eventuellt hinna få

en gnutta sömn innan vardagens sysslor påkallade vår uppmärksamhet. Civil-

killen var försvunnen Lunda likaså. Efter ett par timmars sömn slits tystnaden

sönder av att en galning med trumpet vädrar sina lungor under vårt fönster.

                              När jag under dagens lopp träffar Lunda får jag mig till livs

de händelser som avslutase hans kväll. Fylld av sprit och tacksamhet sökte

han efter Molly i alla dörrar utom en, den rätta. Det språk han använde under

sitt sökande som så totalt misslyckades på grund av dålig orienteringsförmåga

hade som följd att han ej besökte matsalen på en vecka. Molly var en fin flicka

visserligen mullig i överkant men snäll och hjälpsam på alla sätt. Att hon fick

vänta på sina stålar förstod hon. Den enda som blev rejält förbannad var Ada

en göteborgska som blev störd i en herdestund med korpral Uncas.

 Denne tog igen skadan på oss under övningar i leran på övningsfältet.

                                              ORD OCH TANKAR

                                              Mina   och   andras.

                                 Många har sagt mycket. En del har blivit bevingade

ord, en del har försvunnit i glömskans gråa töcken.  Mycket som sagts

är vål både dunkelt och svårförståeligt. Allt är  inte  guldkorn.  Där fick

jag osökt en ingång till vad detta är tänkt att handla om.

DET ÄR INTE GULD ALLT SOM GLIMMAR. När man vandrat på denna

långa upptäcktsfärd som livet innebär  står  detta  mer  klart  ju  längre

man kommer mot målet. Alla omvärderingar man gör visar med  en  allt

för stor tydlighet att de små tingens värde kan vara större än guld.

SÅ SITTER DU DÄR PÅ HANDLARNS TRAPP. Ja så blir det  och    är

det viktigt att ordet är väl skrivet. Att man har mera    pluskontot  än

på minussidan. När våra gärningars vågskål ger utslag få väl de flesta

nöja sig med att skålarna väger lika.

ALLT VAD I VILJEN. Även i den svarta bok som bär skulden till männi-

skors ofta felaktiga eller egenmäktiga tolkningar finns klokskap att få

Gör inga andra människor illa,  det  kan  innebära  att  man  gör någon

gott av bara farten.

VENI VIDI VICI. Måtte alla åtminstånde någon gång uppleva detta. Mot-

gångar blir lättare om man har en seger i bagaget. Ränseln blir lättare

att bära då. Som jag ser på mitt  liv  har  segrarna  varit  fler än  neder-

lagen. Inte har jag många pokaler men i mina minnen finns  det  medal-

av ädlaste slag.

LÅNGT SKÖNARE ÄR VÄL ATT LYSS TILL DEN STRÄNG SOM BRAST

Livet fylls av tillfällen och chanser som man måste våga ta för att vinna

Om man intet satsar utan viker för riskerna måste allt bli grått och trivi-

alt.

GRÄSET ÄR INTE GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN.  Denna  förljugna  san- 

        ning är bara en moralkaka att mumsa för den som intet vill våga. Inte är

det grönare men kanske skönare, åtminstånde en tid.

NYHETENS BEHAG. Det är upplevelser som man måste få för att förstå

dess värde. Hur länge är något nytt?

DET ÄR DEN RESANDES ENSAK. Det är nästan sant.  Ofta  innebär  det

att det finns en medresenär vilket gör att man är två om det.

TILL DET BITTRA SLUTET. När glädjebägaren är tömd  kan  det   finnas

en bottensats av malört att tvinga ned. Men all  tidigare  sötma  behöver

balanseras, och livet är inte bara fest på goda viner,  även  beskt öl  kan

ge måltiden en smakupplevelse.

DU ÄR DEN ENDA. Så länge orden svävar i rummet  har  de  sannhetens

prägel. Men öppna inte dörren.

BORTA MED VINDEN. Den risken finns men man kan  inte  låsa  in  kärle-

ken. Världen är full av personer med den rätta kemin  för att  fjärilen  ska

söka nya nektar i nya kalkar.

OM SKALKAR LOCKA DIG FÖLJ DEM ICKE. Dumt så det förslår, man kan

väl inte följa skalkar som inte lockar.

BÄSTA SÄTTET AV BLI AV MED EN FRESTELSE ÄR ATT FALLA FÖR DEN

Så sant som det är sagt, och ofta så berikande. Kan i bland bli lite dyrt.

SMAKAR DET SÅ KOSTAR DET. Intet är gratis, även  gåvor  har  sitt  pris,

många kommer underfund om det. Det är då som man inser att  priset  var

för högt, får man däremot aldrig tanken så har man gjort ett gott köp.

EN DANS PÅ ROSOR. Det är risken att man kan få törnen i fötterna, så blir

det en extra städning med alla stjålkar och blad. Sätt dom i vas i stället.

OM ÄN I SPRUCKET KRUS. Se först till innehållet. Man tycker om en per-

son och är förpackningen tilltatande är det ett plus.

SOM EN GYLLENE RING. Är man ute efter snygga förpackningar så är ut-

buder stort. Det ekar  även i palats om dom är tomma.

OCH SOM ETT VÅRDTECKEN. De största löftenas dag som ofta följs av

en förkortad version av evigheten.

HYMENS BAND. Fötsvann i många fall med mödomen.

OSKULDENS VACKRA TAVLA FÅ DU ALDRIG FATT I

DU FÅR NÖJA DIG MED RAMEN SOM DEN SATT I

Ett poetiskt farväl laddat med den enda sanna glädjen, I övrigt ingen kom-

entar. Detta leder till

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN. Kärlek är något renr fantastiskt att drab-

bas av. Den sinnliga är för många till förfång, dom har valt fel objekt eller

fel tillfälle för sin dyrkan. Den rena kärleken övervinner den sexuella på alla

sätt. Detta att älska ett ting eller en kamrat oavsett kön och utan lustar eller

krav. Oftast är den dessutom hållbar i alla väder.

TILLBAKA