teddys-site

Te på

Murgalskt vis

”Att färdas är ett sätt att leva”

En liten historia
från en av mina små resors avkrokar
– den största.

Teddy Widegren

I minnets spår.

Att färdas i dag är inte samma sak som det var att färdas i går, därför att i går – är ett minne blott, som de gamle i Bellgalien brukar säga. En gång när jag var på vandring där, ristade livets nu oförglömliga spår i min själ.

Det var i Murgalernas land, fyra dagsmarscher med en oxkaravan som jag fått följa med från Tismutt. Vi vandrade österut och efter de sista bergspassen måste den för övrigt obefintliga vägen begås på egna ben – vilket inte var som att promenera omkring på trottoarerna i en stad precis.

Dessutom måste då och då även oxarnas bördor bäras där det var för trångt på de mycket smala klipphyllorna där stigen gick. Annars riskerade de stora och mycket fridsamma djuren att tryckas ut från bergväggen av lasten och falla ned i avgrunden.
Emellanåt korsades vår färd av djupa raviner som vi med viss möda tog oss över på smala broar av flätade rep och plankor. Även då måste lasten bäras.

Sedan de fyra dagsetapperna gåtts till sin ände, den femte dagens morgon, stod vi inför målet för vår färd, marknaden i Tismutt och det kan tyckas att marknaden i Tismutt fyra dagsmarscher från Tismutt i någon mån är en anomali, men så var det där.

Den fjärde dagens afton hade vi slagit läger direkt på klipphyllan där vi färdades. Den mycket mörka natten i bergen kommer fort och förutom att det i det närmaste är omöjligt att ta sej fram för att man inte ser någonting, vägrar oxarna att ta det minsta steg – dom lägger sej helt enkelt rakt ner där dom står. Är det då inte tillräckligt med plats för att man ska kunna ta sej förbi den liggande oxen, på grund av bergväggen på den ena sidan och bråddjupet på den andra, så får man vara så vänlig och klättra över.
Och det där med att man inte ser någonting är en underdrift av stora mått. Det vill säga man ser ingenting mer än den svartaste avgrund nedåt och myriader stjärnor uppåt. Och det måste jag säga att praktfullare stjärnhimmel har jag inte sett någon annan stans på denna jord. Inte ens över Saharas ökenvidder där stjärnorna riktigt sprakar av gnistrande, glimmande ljus.

Natten fortskred där på klipphyllan i ett underbart befriande lugn som lindrade min själs alla sår, gjorde mej till en länk mellan ljus och mörker, gav min kropp och mina sinnen underbar vila fast jag i egentlig mening inte sov något alls den natten.

Föresten tror jag inte någon i karavanen sov, inte ens de som gjort denna vandring många gånger. Vi låg nära eller på de stora varma oxarna och kände inte kylan. Tysta lyssnande vi inåt vårt eget hjärta – våra sökande tankars förundrade lilla universum inför anblicken av det ofattbart stora – omslutande, det som vi alla är en del av.
Jag tror att det den natten inte bara var jag som kände, eller anade hur fantastiskt livet är och vilken obegripligt stor betydelse det har…

På morgonen då ljuset kom tillbaka reste sej oxarna och ville vidare och det var bara att följa med. Det var enda gången som jag såg en liten ansatts till otålighet hos dessa underbart godmodiga varelser.

Vi hade inte vandrat många timmar då klipphyllan vidgades till en ganska stor platå omgärdad av höga berg och djupa raviner. Ett stycke in på platån visade sej något som på avstånd, vid första anblicken, såg ut som en liten stad full av liv. Jag förstod att vi kommit fram till marknaden i Tismutt.

Då vi närmade oss visade det sej att det som sett ut som murar och hus, var stora vinddukar och tält som omgärdade marknadsplatsen. Färgerna och alla flaggor och vimplar som vajade i vinden gav ett glatt och festligt intryck. Då vi kommit ännu närmare, möttes vi dessutom av glada välkomnande människor, med vackert dekorerade kläder.
Och varje gång solen tittade fram bakom de vandrande molnskyarna som drog fram mellan och över de omgärdande bergen, brölade både hornblåsare, trumpetare och oxar så det ekade mellan bergssidorna. Det var en feststämning som grep allt och alla.

I förundran följde jag karavanen in genom öppningen mellan vinddukarna – en portal behängd med flaggor, också dom i brokiga färger. Från vår karavan hängdes två olika flaggor bland de andra. Det visade sej att varje klan eller familj hade en egen flagga som när dom anlänt hängdes över portalen och togs ned när dom for.

Här skulle idkas handel, det var tydligt. Framför varje klans läger placerades deras varor till beskådande, men vad jag kunde se pågick inte några affärer. Det som skulle säljas bara låg till allmänt beskådande utan att någon tycktes visa det minsta intresse.

Jag undrade över en samling skålar av diverse slag vilka stod på skinn som var utbredda framför varje handlares varor. Igen jag såg gjorde minsta ansats att röra dessa skålar och jag såg heller inte något dom skulle användas till.

Men det var något som drog min uppmärksamhet till sej, något obestämt i luften, en doft, visserligen bara en doft bland andra dofter och dofter var det – det kan jag försäkra. Men den här var alldeles särskilt annorlunda och förnimbar. Egendomligt eggande, skulle jag vilja säga. Kryddor, brunst och blommor, var associationer som for genom mina tankar när jag i vimlet av folk och märkliga ting, sökte dess ursprung.

Som en spårhund lät jag min nos styra och blev så småningom stående ett stycke från en eld på handelsplatsens mitt där några kvinnor sysslade med ingredienserna till något som ångade i en stor kittel vilken hängde över elden. Därifrån kom doften…

Kvinnornas ålder varierade förstod jag av deras kroppshållning, för det var allt jag såg, förutom mörka glimmande ögon under kåporna som täckte deras huvuden och resten av deras kroppar.

För att inte verka påflugen gick jag undan ett stycke och fann en både bekväm och god utsiktspunkt i oxarnas hö, där jag utan att störa kunde iaktta vad som hände på denna märkliga plats.

Bestyren vid elden intresserade mej synnerligen och efter en stund klarnade bilden. Kvinnorna rörde sej mjukt böljande runt elden och den minsta och krokigaste lilla vithåriga gumma jag någonsin sett stod på en ställning invid kitteln och rörde i brygden med en snidad stav. Hon och två andra kvinnor var de enda som inte hade sina kåpor neddragna för ansiktet.
En av dessa, en reslig kvinna med flygande rött hår och rytmiskt svajande höfter tydligt framträdande under kåpan, dansade emellanåt virvlade in mot elden då jag förstod att hon gav den mer brännbart material.
Den tredje kvinnan bar sitt glänsande hår som en plym över huvudet. Den påminde om ett källsprång. Hon bar en liten urna i sina händer. Emellanåt dansade också hon fram till kitteln för att tömma urnans innehåll i den. Var hon fyllde den – om hon gjorde det, såg jag aldrig, det fanns inget vatten någonstans som jag kunde se, men vid flera tillfällen såg jag klar vätska från hennes urna rinna ned i kitteln.
Det var samma sak med den rödhåriga kvinnan, jag såg inte varifrån hon tog veden eller vad det nu var som brann under grytan, men hela tiden lade hon på nytt bränsle.
De andra kvinnorna som också kretsade kring bålet, ömsom sakta, ömsom fortare, än åt det ena, än åt det andra hållet, närmade sej ibland kitteln för att lägga något i den – det var tydligt att alla bidrog med sin del av vad det nu kunde vara.

Omkring platsen där jag satt rörde sej människorna som förut. Kortare samtal vid möten, aldrig långvarigt, några ord, ett handslag ibland, det var allt.

Plötsligt drog sej folk ut åt sidorna och platsen blev tom. Under kitteln i mitten glimmade bara glöd och var kvinnorna i sina kåpor tagit vägen, såg jag inte – dom bara försvan. Stora trummor och de långa lurarna ljöd och oxarna brölade i kapp med dem. Symfonin tystnade efter en stund och ekot drog sakta bort över bergen för att i stället ge plats åt ett stigande sorl av många röster. Dessa sorlande röster kom från alla håll tillsammans med musik och sång på detta främmande, för mej oförståeliga men vackra språk, som även då det talades påminde mest om sång.

Lika plötsligt som platsen blivit tom skyndade män från varustånden med raska steg till den doftande kitteln. Även de bar något som jag först trodde var ingredienser till soppan men visade sej vara tygstycken som doppades i brygden. När tyget, eller tedukarna som jag senare fick veta att de kallades, sugit åt sej tillräckligt av vätskan, bars de ångande heta, raskt mot någon av skålarna som stod på skinnen framför de utlagda varorna.
Handlaren eller någon av hans medhjälpare tog upp en av dessa skålar och mötte den anländande som helt sonika vred ur vätskan i skålen. Därefter drack de båda tillsammans av innehållet.

Det fanns inte fler skålar än så många köpare som handelsmannen och hans folk kunde ta hand om, så när skålarna var upptagna slutade tillströmningen av spekulanter. Stämningen steg och skratten blandades med horn och trumpetstötar som fortfor att ljuda då solen tittade fram.

Den ljusa delen av dagen skulle snart vara till ända insåg jag där i den mjuka halmen varifrån jag betraktade detta fascinerande skådespel. Solen hade börjat skymmas av bergens toppar och snart skulle hela handelsplatsen försänkas i mörker.

Men så blev det inte. Kvinnorna tog åter plats på scenen – från alla håll kom dom med lysstickor och facklor som tändes på glöden under kitteln och sedan placerade vid köpmännens varor och i en vid cirkel på planen kring kitteln. När mörkret slutligen föll över bergen lystes hela marknadsplatsen upp av fladdrade facklor och stickornas små lysande lågor.
Mindre eldar började också brinna lite här och var. Där lagades det mat såg jag och barnen – som det för övrigt kryllade av, flockades tillfälligt vid någon gryta för en munsbit, för att sedan ge sej ut i leken igen.

Jag antog att åtskilliga saker bytt ägare under handeln men hitintills hade jag inte sett några av varorna flyttas från den plats dom låg på. Det skulle visa sej att dom fick ligga kvar till lastningen två dagar senare då var och en hämtade sina inköp där dom låg. Det hade varit meningslöst att flytta omkring dessa ting – när dom nu låg så bra där dom lagts.
Bland dessa människor såg jag inte till något som helst tecken på ängslan eller oro för att bli lurad eller bestulen, snarare var det gångbara begreppet över allt i Bellgalien och Murgalernas land ”absolut heder”, vilket dom alla levde efter – det kan jag försäkra.

I facklor och eldars sken började köpenskapen avta, man skrattade, åt och drack, men en och annan vandrade fortfarande med sin teduk till kitteln. Kvinnorna hade lämnat sina kåpor och mantlar och bar vackert färgade kläder av alla fasoner. De var både kjolar, klänningar och byxor. Det enda gemensamma var nog de mjuka stövlar som alla bar på sina fötter och bjällrorna som klingade rytmiskt när dom gick eller dansade.

Brokigt var det och förföriskt. Männen var också granna nu, även dom i mjuka stövlar men det var inte bjällror som angav deras takt. I deras bälten hängde små runda vackert snidade och dekorerade trä och benbitar, vars ljud då männen dansade, (vilket jag allt oftare såg dom göra) påminde om kastanjetter.

Förföriskt är nog ett alltför litet ord för denna sjudande virvlade mänskliga bryggd i detta magiskt förtrollade landskap, alla stjärnor över våra huvuden i den sammetsmjuka rymden, de dunkande trummorna och det varma skenet från alla facklor och eldar. Det hade också sina önskade följder, förstod jag. Ur dansen som blivit allt intensivare sprang då och då något par undan till tälten eller någonstans invid vinddukarna där dom smälte samman med de fladdrande skuggorna och varandra. Emellanåt hörde jag deras sånger av intensiv utlevelse stiga över musiken och den allmänna glädjen. Lite senare var dom tillbaka i vimlet, dansade vidare och försvann igen med samma som förut eller någon annan.

Nu bevittnar jag en orgie, tänkte jag, eller kanske mer en "såndär fruktsamhetsritual” som antropologerna brukar beskriva. Vad det än var så kände jag mej plötsligt mycket ensam och utanför. Här skedde något jag bara, möjligen kunnat drömma om. Jag var omgiven av människor som i full frihet, lekte, dansade, sjöng och älskade.
Från min plats som åskådare såg jag deras glädje. Fascinerad såg jag tydligt den strålande lyckan i deras möten i dansen, en dans som nu uttryckte livets frustande vilda lust och fullständigt närvarande hängivenhet.

– Detta händer,,, livet händer här framför mina ögon medan jag sitter ensam i en halmstack, insåg jag plötsligt med ungefär samma reaktion som om jag fått en hink iskallt vatten över mej.

En djup suck av sorg, en skälvande snyftning av saknad och utanförskap for genom min själ. Det var som om jag såg sanningen om hela mitt liv. Det var också som om jag såg det jag sökt under alla mina resor – själva livet. Det livet jag i min förtvivlan aldrig skulle kunna bli delaktig i, alltid tvingas betrakta som åskådare och på avstånd bara ana dess vilda levande möjlighet – dess glädje och lycka, utan att kunna leva den.

Jag vände mej på mage, borrade ner huvudet i halmen och snyftade högt, skakade både av nuets ensamhetsgråt och länge återhållen förtvivlan. Det kändes som om det var någon mening med det också. Det är ju inte bra att stänga inne sorg och ledsnad och här kom den ju ut av sej själv – utan någon terapeutisk hjälp.

Efter en stund, jag vet faktiskt inte hur länge började jag kunna andas djupare igen och en känsla av att på något vis blivit ren inuti, spreds i mina sinnen. – Alltid något tänkte jag resignerat, jag ligger ju bra här och någonstans ska jag ju sova i natt också.

Men som bekant blir det inte alltid som man tänker sej – därför att i samma ögonblick som jag förlikat mej med min förtvivlans resignation hörde jag det välbekanta klingandet av en kvinnas bjällror.
Hon la sin hand på min rygg och jag tittade upp. Hon satte sej bredvid mej, mötte mina tårade ögon med ett bekymrat leende och räckte mej en skål. Hennes svarta ögon log och hon tecknade åt mej att dricka.

Jag drack, Gud vad jag drack. I djupa törstiga klunkar drack jag som om hela mitt liv hängde på brygden hon gav och det gjorde det, har jag förstått.
Hon skrattade och sa något jag bara anade betydelsen av och tog skålen ur min hand innan jag druckit ur. Tittade i den och nickade allvarligt mot mej, drack sedan ur resten själv, reste sej och räckte mej sina händer, drog mej på fötter och förde mej ut i dansen bland de andra.

Sakta började hon kretsa kring mej. Rytmen från hennes bjällror smittade min kropp och vi dansade allt vildare, varv efter varv kring elden, som nu brann hög med klara lågor.

Den natten var lång, men alltför kort. Vi dansade, vi kelade, vi älskade. Vi åt och drack och kelade och älskade. Och efterhand hängde det små runda ben och träkulor i mitt bälte. Dom smattrade glatt i våra vilda lekar ackompanjerade av hennes klingande bjällror. Deras innebörd tror jag mej nu så smått förstå, men hur dom kommit dit kan jag bara ana.

Vad som hände den natten kan jag aldrig glömma, men heller aldrig till fullo komma ihåg därför att det skedde på drömmarnas språk – ett språk som inte längre sjungs eller skrattas annat än på marknaden i Tismutt, ett språk som bara ett öppet hjärta kan tala.

När karavanerna bröt upp och Tismutts vinddukar rullades ihop tog jag farväl av Murgaliens underbaraste kvinna. Jag svor att återvända och menade varenda stavelse...
Morgonsolen fejade bergens tandrad med gnistrande snö när återfärden mot låglandet påbörjades.
När de fyra dagsmarscherna låg bakom oss, låg också bergens toppar långt i fjärran, färgade av min själs saknad, purrpurrblå. Men som sagt det blir inte alltid vad man tänkt sej. På olika omvägar sögs jag upp av snikenhetens malström. Det eviga måstets dom drabbade mej hårt med fördömelsens boja. Ännu en gång tvingades jag slita och släpa – avskild från livet i civilisationens ekorrhjul utan att hitta ut.
Men, så länge drömmen lever står min packsäck färdig i garderoben. Så snart jag träffar på en karavan som ska till marknaden i Tismutt, far jag med.

Jag vill än en gång dricka te på Murgalskt vis.