Debuten

Han var fjorton hon var sjutton. Dom träffades i förra veckan. Han hade bjudit

henne på bio. Det var på Chicago. Den lilla biografen på Hornsgatan. Filmen handlade om

en gangster som var New Yorkynglingarnas idol. Denne slutade i elektriska stolen. Som ett

skälvande vrak leddes han in i dödskammaren. I rollerna som gangster James Cagney och

som präst Pat Obrien. James Cagney var den störste trots sin litenhet, hans förste idol bland

manliga skådisar. Bland kvinnor var det Hedy Lamar.

De sutto längst bak vid utgången på bions ostoppade bänkar. Dessa stolar

hade fällbar sits. I biografens mörker utanför filmens flimrande ljuskrets försvann många

händer in under många kjolar, de trånga resårerna på underbyxorna skavde många hand-

leder. På detta sätt började många amatörgynekologer sina första studier. Mången oskuld

gick på detta sätt förlorad. Den kvållen kom dom inte längre än till avancerad petting. Med

ett nästan outhärdligt balltrång gick han med henne till porten, i trappan blev dom störda

av hyresgäster som kom och gick vid de mest olämpliga tillfällen.

Därför bestämde dom att om en vecka träffas vi igen. Underförstått då skall

det ske. Han hade aldrig varit med om det men gjorde som alla andra grabbar, ljög om det.

Hon däremot var inte ocirkulerad som man säger om mynt. De bodde båda på söder runt

Ringvägen och Brännkyrkogatan. Därför stämde de möte vid sextiofyrans hållplats vid Höga-

lidskyrkan, För femtio öre fick han två tur och returbiljetter. Det började skymma när dom steg

av bussen vid Långbro sjukhus. Det var en numera nedlagd hispa. Vid kiosken köpte han en

Sweitsernöt för tjugofem öre. En liten stig förde dom in i skogen. I en liten glänta mellan trä-

den satte dom sig ner. På grund av att han egentligen ej visste vad som förväntades av honom

blev det ett väldigt långt förspel. Till slut tröttnade hon på petting och slätar och ville

som man i dag säger komma till skott. Inte ens en kanin skulle kunna konkurera i snabb-

skutt. Det var över innan det hade börjat.

Tysta vandrade dom längs stigen tillbaka till busshållplatsen. All glättighet

var som bortblåst. Var detta verkligen värt tre gånger tjugofem öre. Det hela var verkligen kollosalt

uppreklamerat. Vid Högalidskyrkan skilldes de under samma tryckande tystnad

men bestämde ändå att ses igen. Vid reprisen två kvällar senare blev resultatet mycket för-

nöjsammare för båda. Men det är en annan historia. Om detta var kärlek eller ej kan man

undra, av någon anledning som väl knappast är relevant kallas det dock att älska.

Småbovar eller storgangsters

Gänget var på rymmen. Äventyret lockade bortom horisonten. I Europa

hade det andra världskriget brutit ut. Der Furer hade inlett tysk ungdoms guidade säll-

skapsresor. Det började med Polen och gick sen av bara farten. Det övriga Europas

flathet med England lett av paraplymannen Chamberlain i spetsen stod och såg på.

En massa flygresor mellan London och Berlin hade ingen verkan.

Grabbarna var ej fyllda femton, fjuniga, försagda och blyga. Men deras

inre bild av sig själva var hårda hänsynslösa mungipetalande samhällsfiender av första

rang. Det var dags att lämna Stockholms gator, dags att sluta med butikssnatterier och

kioskinbrott. Tiden var inne att utnyttja det kaos som världsbilden visade upp. Att etablera

sig i Paris eller Berlin och att kanske i förlängningen enrollera sig i LEGIONEN. Det stora

ärorika målet.

Färden började en lördag på tre stulna cyklar. Det var först många år se-

nare som det kallades lån. Och då gällde det bilar. De bilar som fanns var både få och

gengasdrivna. Det blev några cykelbyten under resans gång. Kiosker skattades på nät-

terna, handelsbodar hemsöktes och städernas butiker och varuhus likaså.

Efter tre veckors strapatsrika äventyr återfinns trion i Småland. Ett miss-

lyckat hembesök hos en lantbrukare långt inne i skogarnas rike med påföljande språng-

marsch gjorde den supertuffa trion skärrad och nervös. Det fåtal bilar som kom vägen

fram studerades mycket noga. Bilar med gengasaggregat var riskfria. Rätt som det är

kommer en bensindriven Dodge. Två av killarna klappade i hop och slog på en kut ut i

geografin. Den tredje vandrade lungt vidare som om han hade ett mål för sin promenad.

Bilen stannade och landsfiskalen steg ur och en diskusion uppstod. Efter en stund tänkte

lagens handhavare åka vidare när hans medhjälpare plötsligt ser de två andra som smyger

kring bland grönskan. Den mannen var nog inte helt intellegensbefriad, han var dessutom

snabb på hundra meter. En kort rusning och den fruktansvärda ligan var infångad.

Ett tråkigt polishäkte i Ljungby samhälle som ej ännu blivit stad blev deras

nya upplevelse. Efter förhör med fotografering och fingeravtryckstagning blev det transport till

fängelset i Växiö. Rättegången blev ett intresselöst gippo där allt var förutbestämt. Tre månaders

villkorlig dom med tre års övervakning blev resultatet. Hemtransporten ombesörj- des av staten

medelst tåg.

Den ene av grabbarna tilldelades en diakon som övervakare. Under de tre år

som följde träffades de endast en gång. Miniprästen var bög och trodde sig funnit ett lätt

offer för sina böjelser. Där gick han på en nit, övervakningsboken lämnades och killen sade

att vi ses om tre år.

Detta system med villkorliga domar var ett sätt att återföra killar till samhälls-

livet för en fortsatt levnad utan brott. Att bli arbetare och skattebetalare, det både lyckades

och misslyckades då som nu. Det var dessutom meningen att övervakaren skulle hjälpa och

stödja. Han skulle skaffa jobb ordna bostad och i övrigt intressera sig för sin adept. Oftast var

det endast det senare som dom skötte på ett klandervärt och i bland förödande sätt. Grabbar

som var rädda för överheten trodde att det var deras skyldighet att ställa upp på vad som helst.

Andra som kanske tidigare varit bögsnoare kunde på samma sätt ordna de fördelar

och den hjälp som skulle kommit alla till del.

I dag som då söker pedofiler till ungdomsvårdande sysselsättningar, och när

någon blir avslöjad blir alla så förvånade. När skall myndigheterna få upp ögonen för verklig-heten.

Det ju den som finns omkring dom, antagligen alldeles för tätt inpå.

En av killarna hamnade senare på Bona uppfostringsanstalt och återkom

aldrig till samhället. Han drunknade en vinternatt under en rymning från Svartsjö. Det var en

glad och utåtriktad grabb som aldrig lät en polare fara illa om han hade medel annars fixade

han kulor. En stor anledning till hans fortsatta brottslighet. De andra två blev nästan som vanliga

medborgare. Så där lagom laglydig kan man existera i ett korumperat samhälle. Vårt

land som i och för sig inte är annorlunda än andra länder befolkas av straffade och ännu ej

dömda, kanske smartare än Motala- och Gävlekomungubbar.Ända upp i regeringen finns myglarna,

Men där gäller Sveriges rikas lag. Är du fattig och snor en limpa kommer du på

kåken, är du rik och försnillar skattepengar för en eller flera millioner kronor blir du i värsta

fall omplaserad. Kanske rent av landshövding.

Det är nu så länge sedan att endast jag har en aning om att det skedde

då . Trots att detta är en sak som drabbar alla en gång i livet . JAG föddes. Något påtagligt minne

av händelsen mer än navelgropen har jag ej . Som alla andra i denna situation växte jag och blev

större och starkare för var dag som gick . Mina blå ögon , mitt blonda hår samt mitt vänliga sätt

gjorde mig till idol bland traktens kvinnor , företrädelsevis de äldre .

Min jordevandring startade från koja till slott . På bondgårdar och herr-

gårdar där upphovsmakarna sökte sin utkomst . Jag hamnade i den stora staden och även

i ett av våra mörkaste landskap . I begynnelsen var jag ett vad man i dag kallar offer av ett

brustet äktenskap . Personligen tror jag ej detta varit negativt . Många med sina båda föräld-

rar intakta har haft sämre liv än jag.

Jag har alltid varit privilegierad . Har trivts med mig själv och mitt liv .

Tyvärr har jag skadat och sårat människor på min väg , men aldrig medvetet eller av elakhet .

även jag har mina ärr . men att leva är att lära , utan att lära av sina misstag eller med- och

motgångar är allt förgäves ,

I två tredjedelar av min levnadssaga har jag mer eller mindre lycklig-

gjort två individer av det feminina könet, även om i min tidiga ungdom, upp till femtio, det

varit en del utflykter i bland det täcka könet, Som varande född och väl rotad kvinnohatare

har jag försökt att leva upp till bibelns ord, älska dina fiender. Jag förbehåller mig rätten att

själv välja dem.

Nu när det mesta av vad som en gång var Guds gåva till kvinnorna gått

förlorat har ett vist öde låtit mig färdas den sista biten mot floden ensam, när jag går över

floden sörjer ingen. Att utan mina tomma fickor få vandra på de ängar som en förljugen

kristendom lovar måste bli den stora grejen i mitt liv, förlåt efter. Om mot förmodan någon

av mina medpassagerare här möter mig där, finns det rena samvetet hos flera än hos mig?

ska det bli kul att svinga en bägare. Pelle nyckelman får väl stå för serveringen, och några

brudar får lira harpa eller vice versa.

Vem vet om dessa rader någonsin kommer till allmänhetens kännedom

och är då denna allmänhet mogen att ta till sig all denna visdom, även om jag tvivlar så får

hoppet aldrig överge mig,

Jag skulle med vännen Kar de Mumma´s ord ´Hästar och kvinnor jag mött

och ridit´ kunna sluta detta pekoral men det känns ännu ej fullgånget, det får nog värka fram

lite fler betraktelser ur min exellenta hjärnas mest mystiska vindlingar.

Vet du som av någon anledning ser dessa rader att bland 4 milliarder

människor som nu lever på vår jord och de omkring 4 milliarder som tidigare gjort detta

är jag ett unikum. Jag har full förståelse om dina fattningsgåvor ej räcker till. men så är i

alla fall de facto. Det finns kanske andra som känner att de är i samma situation. väl be-

komme.

Darvin trodde att vi härstammade från aporna men våra anor tillskrivs ej

längre ens neanderthalaren, det är en skön tanke.V isserligen finns i varje liten kille en

Tarzan som svingar sig från gren till gren i sina drömmars träd, Detta är blott en förövning för

det mer fjärilsliknande liv som innebär att flyga från blomma till blomma. Om man därigenom

gör många lyckliga och så få som möjligt olyckliga är det väl en god gärning, eller flera.

Om man sedan kommer till portisen, han vid pärleporten, måste det väl

räknas som en bonus. En vän kom i tidernas fullbordan till denna plats och ville ej köpa

grisen i säcken, ville därför få ett varuprov. Han ville kolla utbudet. vad fick han då se,

På de ljuvliga ängder innanför paradisets gränsmur, ej den omtalade muren av Uhlbrich,

såg han folk i fotsida klädnader spelande harpa och obekymrat vandrade den rätta vägens

himmekska guldbelagda gator, Nåväl allt var gott men föga upphetsande. vid en senare koll

på det andra stället fick han se undersköna kvinnor i sin naknaste prakt lekte och nojsade

med unga virila män, sådana vi alla blir i det tillkommande, Han gjorde sitt val. Väl nere

på plats sökte han upp en fantastisk förförerska, med henne smög han sig undan för att

få en stunds salighet, Efter tio minuter gick han till föreståndaren, mannen med de många

namnen och bockfoten, Förvillad frågade han varför finns det inget hål, Det är det som är

det lilla helvetet replikerade chefen.

Med tanke på detta är det väl bäst att göra som sommarströmmingen,

leka rommen av sig i tid.

Håller jag på att gå vilse i min fantasis labyrintliknande irrgångar.

Jag får väl i så fall ta hjälp av min personliga Ariadne. Med hennes nystan tar jag mig åter till den

krassa verkligheten.

Araberna säger , må din säd bli som öknens sand dina kvinnor och kameler

feta och granna, Vid en genomgång av mitt förflutna kan jag ej finna möjlighett att matcha

dessa ord, Men mina barns agerande för släktets bestånd ger ett visst hopp om att min

odödlighet är säkrad. Därför kan en hårt drabbad värld andas ut. Visserligen är min person

förbrukad men inte mina gener eller mitt intellekt.

Nu sitter jag här i min ensamhet med krumma fingrar knackar ned episoder

ur mina minnens skumma vrår. En del av dem får jag behålla för mig själv. Saker och ske-

enden är inte alltid sådana som man delar med sig av.

Jag har prövat en oerhörd massa yrken, dock icke präst. I taxi var man vid

många tillfällen trots allt ambulerande själasörjare. Otaliga är de passageraren som i natt-

liga färder berättat om sina kval och bekymmer. Efter väl genomfestade kvällar på vägen

till den äkta sängen drabbades många av ruelse, spriten har varit skulden till många synda-

fall. Dessa mänskliga företeelser som ej kunnat stå emot frestelser som kommit i deras

väg visar bara att de är så bräckliga. Inte behöver man vara någon libertin för att i dansens

yra eller i glada vänners lag ge sig hän i sköna hetärers famn.

Som ung sjöman har jag i hamnar och sjöstäder träffat kvinnor på livets

skuggsida. Kvinnor som ett oblitt öde tvingat in i en miljö av försakelser och förnedring.

Dessa erotiska samariter var ofta värda ett bättre liv än som blivit dem förunnat. Ett fåtal

har rest sig ur misären och blivit vad man i dagligt tal kallar normala människor. Vem är

normal?

Som skogshuggare i Wärmland tillbringade jag mina dagar på rygg på en

mossig tuva i den då så ståtliga tallskogen. Enorma trän som nästan växte upp i himelen.

Inte hade jag hjärta att beröva världen denna skönhet. Någon annan fick skövla åt profi-

törerna och träda i mammons tjänst. Jag vägrade. I stället grep jag vandringsstaven och

till fots utan pengar och utan bagage ställde jag kosan hemåt till stenöknen Stockholm.

Som nybörjare i det urgamla vagabondskrået mötte jag en veteran med många lador och

uthus efter sin livslånga landsvägsriddarefärd bakom sig. Han lärde mig var maten fanns

var man kunde finna vila över natten samt var risken för arbete var minst. På ålderdoms-

hem efter vägen blev jag presenterad som hans lärling. Han var en man med mycken

levnadsvisdom och ett stort hjärta för andra människor. Mycket har jag att tacka honom

för, kunnande som man ej kan läsa sig till, sånt som gör livet lättare även i motgångar

och prövningar.

Som överlevnadskonstnär har jag även varit egen företagare i olika brancher

I bland blev det penningar och klirr i kassan, men ofta smög sig svält och umbärande

in i vardagen. En person som jag då träffade var SLUMsyster. Major på söders slumsta-

tion, Hon var liten och grå märkt av sitt engagemang för de fattiga familjerna som bodde

i dessa gamla slitna söderkåkar. Alltid en hjälpande hand, alltid med tiggarstaven i

färd att skaffa livets nödtorft till sina behövande. En jul efter en lång och kall höst utan

körningar i den utsträckning som erfordrades för egen försörjning, som hyra och mat

satte jag in en annons och fick ett enda svar. Slumstationen hade övertagit överblivna

Expressens julkorgar.Det var väl ett tjugotal och dom behövde någon som skötte ut-

körningen av dessa till olika adresser. För en nedprutad taxa lovade jag att ombesörja

transporten.Detta var på julaftonen. Så mycket elände som jag fick se dessa timmar

hos många mottagare trodde jag ej fanns. En del såg gåvokorgarna som en självklkar

rättighet medan andra visade en rörande tacksamhet, tillochmed mot mig som dock

endast var ett enkelt verktyg i denna hjälphantering. Efter utfört jobb fick jag betalning

för de timmar som jag jobbat, dessutom fickjag två korgar med julmat och julklappar

till ungarna. Det räckte även till en granne där mannen stuckit sin väg några dagar tidigare.

En branch som jag prövat på är byggnads, Både positiv och negativ.

Alltså bygga upp och riva ned. Runt om i mellansverige finns det sommarhus som

jag byggt och även sådana som jag transporterat från en grund till en annan. Dess-

värre har jag sålt mig till att fungera som en kulturens vandal. Kvarteren runt Hötorget

och Brunkebergstorg och fram till Hamngatan har jag rivit. Inte alla men det är en skam

att ha medverkat i denna miljöförstörelse. Dessa gamla smala gator och stinkande bak-

gårdar var värda ett bättre öde, och husen än att hamna ute på Östbergatippen.Slalom-

backe hade man nog kunnat ordna på annat sätt. Östbergatippen kyrkogården utan grav-

stenar. Många hemlösa blev kvar i rivningshusens källare när valven slogs i hop, saknade

av ingen lastades de med grävmaskin på lastbilsflak för den sista resan i bland murbruk

och tegel, utan kransar och utan orgelmusik återgick dom i kretsloppet. Deras numerär

är okänd.

Appropå döda. I Västerås rev jag en del hus för bland annat för det nuvarande

stadshuset. Vid borttransporten av rivningsmassorns råkade en chaufför tappa huvudet.

Det var nu inte hans eget utan ett kranie från tusentalet, så den var riktigt död. Dödskallen

jagade ett fruntimmer på Stora gatan, kärringen skrek i högan sky och fornlämningen

rullade med klapprande tänder, dom som fanns kvar, efter på trottoaren,Speceripåsar

föll i gatan och socker, mjöl, mjölk och ägg blandades till en riktig sockerkakssmet

Polisen anlände till rivningsplatsen och stoppade jobbet. Dom skulle göra en utredning

i samma tidsnöd som dom sedemera visat i många kriminalfall. På grund av offrets ålder

hänsköts ärendet till riksantikvariatet. Den hädangångne visade sig vara en Svartbroder.

På platsen stadsarkitektkontotet ovetande hade en gång i tiden legat ett kloster. Aros-

bönderna blev av någon anledning som jag ej känner till sura på munkarna. Så det var bara

att bunta i hop och slå ihjäl. Bland alla skelett som fanns inom klostermurarna var det

också en kvinna, Det minner mig om klosteradepten som avlagt alla heliga löften om

späkning, selibat, daglig botgöring och i övrigt ett liv som skulle vara Vår Herre behagligt.

Men när han bara skulle få en skiva av Wästgöta klosterost ville han ej längre vara munk.

Jag hade en gång en Nasch. Vi låg hela veckorna och jobbade i ovannämda

stad,Västerås. På lördagarna åkte vi hem över veckändan. De familjära plikterna kallade.

En gång körde jag om en brud i en Biuick. Hon stampade pelle i botten. Samma här,det blev

rena sluggerkörningen.Den damen visste var spettet var och till vad det skulle användas.

Kom inte och säg att fruntimmer inte kan köra bil, Vid en av mina omkörningar trivdes inte

luften i vänster baksvål. Efter en serie sladdningar stod bilskrället äntligen stilla vid vägens

kant. Det var bara att skifta till reserven. Jag var nästan klar när bruden stannade efter att

ha backat tillbaka, frågade hur det gick väntade till allt var fixat varefter det blev samma åkning

igen. Kul tjej, Såg henne bara den gången.Synd kanske.

Några somrar hade jag en båt som jag byggt själv. Den var slät på under-

sidan som ett köksbord. Med en femtio hästars Murkla, Mercury, gjorde den terttiofem

knop. Vid Båven i Sparreholm, Sörmland, hade jag sommarställe som jag hade byggt. På

kvällarna brukade jag i ett något stagat tillstånd ta en tur på böljan den blå. Av någon an-

ledning som jag ej kan förklara började så gott som alla dessa turer med att jag föll i mel-

lan båten och bryggan. Ett mycket uppskattat kvällsnöje för de kringboende. En kväll går larmet,

Jag är på väg till båten. På min vingliga färd ser jag verandor och fönster befolkade

av min trofasta publik. The show must goo on. Man får inte göra folk besvikna men som

ett litet extranummer fortsatte jag förbi båten, längst ut på bryggan gjorde jag ett av mina

nästan världsberömda svanhopp och sam därefter till båten. Efter detta svek mig mitt audito-

rium. Även mästare kan göra fel.

Det flutit mycket vatten under många broar även under min korta tid som

gäst i universum. Vid flera tillfällen har jag flutit med mot nya stränder. Både geografiska och

significtiva. Nu har jag revat seglen för att stanna där jag är. Mätt på äventyr av alla de slag

är jag nöjd med livet. Det har knappast något att ge mig mer. Bellman skrev "Drick ur ditt glas

se döden på dej väntar, slipar sitt svärd och på din tröskel står. Bliv ej förskräckt han blott på

dörren gläntar. Giver dig uppskov ännu ett år."Huruvida Den Vandrande Benhögen är utrus-

tad med lie eller svärd kan väl vara egalt, viktigast är att han sköter sitt jobb snyggt då det är

dags. Jag ser honom mest som en pokerspelare som jag hittills vunnit varje giv över. Men vid

vårt sista parti är han givare. Efter den omgången är dags "to count the money."

Det var ej meningen att detta skulle bli ett brev men ni får det som en häls-

ning och önskan om en bra jul. Ha det så bra till vi ses eller hörs.

Teddy.

Det gulaktiga strålkastarljuset arbetar sig igenom

regndiset. Asfaltvägen rullas upp framför den gamla Volvon. Hesselmandie-

seln slamrar under den långa motorhuven. Rackarkärran följer snällt efter

och de fjorton däcken sprider vattendimma mot mötande fordon, de bilar

som bakifrån nalkas för omkörning får vackert vänta. Gamla riksettan är bå-

de krokig och smal. Med last av styckegods rullar ekipaget genom Södertä-

jes trånga gator. Klockan är snart tio och i det höstruskiga vädret är gatorna

så gott som tomma. I Astrabacken vrålar motorn ut sin fulla styrka, när vägen

planar ut mot Mariefred taggar man om till hög fyra.

Vid lastningen på Fjärrtrafik tidigare mötte jag en

kompis, vi bestämde att träffas på långtradarfiket i Hova. Firpo var liksom jag

skuggboxare eller svartåkare. De mäktiga släppte inte ut rättigheter om dom

inte var tvingade till det. Att Småland, Skuggan, Firpo Blomman eller Knäppis

som var mitt vackra namn förutan vilket jag var anonym, kunde hålla oss med

körningar och var till hjälp åt de stora att klara vägtransporterna utan manke-

mang var inte skäl att ge oss laglig rätt att försörja oss själva. Karteller, mono-

pol och oktrojsystem har och kommer altid att vara ett maktmedel som kapita-

let förstår att dra fördelarna ur. Jagade av polisen för överlass och olaga åke-

riverksamhet med böter som följd var vardagens extra krydda.

Kilometrarna blir till mil, den oljeluktande värmen

sprider sig sövande i hytten. En del kompisar hade skaffat sig sovhytter och

var man två i riggen så var det nog bra med sovhytt. Vi ensamvargar klarade

oss bra ändå. Hittade man något mejsla efter vägen så ordnade det sig även

i en standardhytt. Annars hade vi långtradarfiken spridda över landet där man

fick bilen servad medan man åt bacon och ägg med stekt potatis som var stå-

ende rätt på menyerna, fikade och beställde väckning för att törna in på brit-

sen i den lilla sovkabinen. Den servis som bestods oss där var kostnadsfri

i början. Vid ettiden rullar jag in på macken i Hova. Lämnar bilen och tittar på

de parkerade bilarna vilka som har anlänt. Boråsarn och Jätten har kommit

söderifrån och från norr är det bara jag och Maurits.

Inne på fiket sitter grabbarna och snackar om vad

som hänt sen sist. Det kan i bland dröja månader innan man t räffas nästa

gång. Tonen är inte direkt salongsmässig och historierna mustiga och ekivo-

ka. Sanningshalten är väl inte alla gånger så hög men snackets värde var

mest att låta tiden fly innan det blev dags att törna in. De flesta historierna

kom igen i en annan tappning på ett annat fik med andra medagerande. Alla

var justa och hjälpsamma när så behövdes, men lite valser och småluringar

var inget att sura till för. De dryga trettio milen från Stockholm till Hova hade

gjort att man sov gott de fyra fem timmar som man kostade på sig. Dagen

som väntade var fylld av lastning och lossning. Med lite tur kunde man vara

på väg norrut framåt kvällen.

Det går ej alltid som man tänkt sig, I vägporten

under järnvägen vid Skylltorp sitter en tradare fast med släp och allt. Killen

var nog lite grön så han hade inte tagit ut nog mycket innan ingången och

med för hög fart gått in i väggen varvid hela ekipaget fastnat och satt som

enkork på tvären i en flaskhals. Några timmar blev på så sätt förlorade och

hade till följd att jag fick stanna i Göteborg över natten. Jag hann med att

lossa men fick inget gods förrän dagen efter.

Det blåste småjävlar nere i Göteborg när jag var

lastad och klar. En stormby sliter tag i presseningen och jag slungas över

bilen går i gatan med ett brak. Förvånad undersöker jag min kantstötta leka-

men och finner att ännu är undrens tid icke förbi. Skråmor och skrapor men

vid liv och med viss möjlighet att ta mig åter mot Stockholm.

Det har gått ett par år. Förutsättningarna har ej

nämnvärt förändrats. Jag hade bytt upp mig. En Tita boggie med sovhytt

var mitt nya, fast gamla, ekipage. Jag köpte Volvo Titanén av en annan

grundkanslad skuggboxare som samhället tvingat sluta genom personför-

följelse genom böter och resterande dieselskatter, ombesiktningar samt

vägningar stup i ett. Att detta ökade riskerna för mig var helt klart, Detta be-

visades vid flera tillfällen på de Norrländska vägarna. Exempelvis vid ett

tillfälle söder om Rundvik. I en karavan av tolv tradare på väg söderut låg

jag som åttonde bil, men plockades behändigt ut av trafiksnutarna för kon-

troll. Eftersom jag just missat returlass gick jag på lätten, en viss besvikel-

se för brottsbekämparna. Men skam den som ger sig, en flygande besikt-

ning skulle nog rädda den dagen. Mycket riktigt, en liten knappt märkbar

fläck under bränsletanken indikerade ett till katastrof gränsande livsfarligt

utsläpp. Ombesiktning blev följden, dessutom lyckades ordningsmännen

dra ut på det hela i tre timmar.

En vinternatt befinner jag mig på väg mellan

Göteborg och Kalmar. I Kalmar hamn ligger ett lass sojabönor som på

grund av isförhållandena ej kommit längre med båt. Frakten var uppspårad

av en agentur som jag anlitade när så var av behovet påkallat. I det lilla

samhället Ingatorp gick vägen bland villor och hus. Av någon anledning

som jag ej kan komma ihåg gjorde vägen på ett ställe ett par kurvor. Det

gjorde inte jag. Ett päronträd blev på detta sätt avverkat samt i spjälstake-

tet två rekorderliga hål, ett in och ett ut. Efter nattkaffe hos i början förgry-

mmade Smålänningar kunde jag fortsätta min färd mot nya djärva mål.

Efter många små förtretligheter står jag inne på

Fors foder i Södra Hammarby och mottar fraktlapparna för tolv ton foder-

medel till kalkonuppfödare och minkfarmare i Norrland, Åtta olika adresser

med en spridning av tretiosex mil. Dessutom var en del av orterna en vit

fläck på min slitna karta. Men det löser sig.

Det är inte nu och var inte heller då särskillt tätt-

befolkat i trakterna där djurhållarna bodde. Däremot var tidpunkten för de

nattliga leveranserna av ringa betydelse för utövarna av denna i dag så

illa sedda hantering. Klockan två på natten kunde man knacka på och an-

mäla sin ankomst, En timma senare bjöds man på kaffe och mackor. Inte

sas det väl så mycket men hjärterummet var ofta stort och varmt. Sedan

rullar man vidare sökande efter möjliga genvägar i ett landskap där en älv

kan skilja två adresser ett par kilometer men brobristen kan betyda tio mil.

Med lättade axlar och tomt flak går färden söderut i jakt på frakt. Hämtar

en inredning i Holmsund som skall till Rotebro norr om Stockholm. Lätt

last och inga bekymmer i världen men plötsligt är helvetet nära. Spisen

slocknar, soppatorsk. En opålitlig mätare och en bekymmersfri chaufför är

en dålig kombination. Klockan är elva och i alla hus är det svart, Ja, det

var ju inte någon större ansamling av byggnader. Ett boningshus en ladu-

gård samt en typisk norrlandslada, Vid ladugården stod en farmartank och

den tomma jeepdunken i sovhytten kom väl till pass. Med en tia fastvirad

på pumphandtaget och dunken full var det bara att lufta systemet och se-

dan köra vidare få upp värmen igen. Hade jag blivit tvungen att pissa så

hade jag fått hålla i strålen så kallt var det.

En liten människa som bör nämnas när det gäl-

ler tiden på vägarna är Titti. Hon var en vilsekommen varelse utan hem-

ort, visserligen bodde hon i Härnösand men hemma var ingenstans. Hon

hade för vana att lifta men bara med långtradare, andra vägtrafikkanter

hade skrämt henne så hon litade endast på lastbilschaffisar. Hennes vo-

kabulär är knappast tryckbar och de fräckisar hon drog distanserade de

flesta killarnas. Men när den värsta stormen bedarrat kunde hon vara bå-

de underhållande och trevlig. Hennes favoritsträcka var Härnösand och

Uppsala tur och retur. Om någon lägrat henne av tradarkillarna vet jag ej

vi såg henne som kompis som förkortade vägen och tog död på många

och långa sträckor. Liftarbrudarna var annars bara ute efter ett ligg, var

oftast tysta och tråkiga, i bland vandrande smitthärdar. Om man var rädd

för snuvan så var det bäst att avstå, Det fanns friskare bitar på andra håll

Pjatten.

Han gick alltid i utställda svarta byxor, bruna mockaskor,vit skjorta, röd

slips, bredbrättad hatt med Sonny Boy stuk samt senapsgul blazer med sprund i sidorna.

Skönhetasbilden kröntes av en meterlång nyckelkedja av silver.det långa bakåtkammade

håret slutade i en rak kant nere vid kragen. De smala axlarna doldes av breda vaddar. Smal

midja ock liten häck fullbordade bilden av nalensnajdarens absotuta motpol.

Dessa två moderiktningar var svurna fiender och kunde ej mötas på

sam-ma trottoar utan att bråk uppstod.

Lite pubertetsfinnig var han väl. Trots sin blonda hårfärg pryddes hans

överläpp av lätt ögonbrynstuschad muntasch. Hans gängliga kropp och svängande gång

förledde många att tro sig se en vek tonåring. Den hårda uppväxttiden som han hade ba-

kom sig hade satt sina spår. En något sned näsa och nästan inga ögonbryn talade sitt

tyd-iga språk. Här var det en som kunde ta för sig. Många var de duster som han gick segrande

ur, men även de som han förlorade. Dock vann han alla returmatcher.

Tivolin som Wivex, Mor Anna, Danneman och Anton Jönssons,Kniv Anton,

var den typ av sommarjobb som intersserade honom mest under ett par säsonger. Med den

tidigare nämnda klädstil gjorde han succe bland flickorna i de små bondsamhällen som

besöktes, ofta bara fem dagar. Ballot revs söndagnatten och transporterades till nästa håla,

byggdes upp på tisdagen, öppnades på onsdagen två dagar med en viss ledighet,körde på

lördags- och söndagskvällen. Brudarna odlade man på onsdagen och oftast blev det en tre

dagars romans. Bondpojkar och drängar var inte särskilt roade av dessa resandekillars

konkurens. Många blev de kurr som orsakades av dessa allt för lättfångade tjejer från bystan.

Det blev mycket annat också. I bland blev man kär eller häftigt förälskad. Men nästa vecka

en ny plats och en ny donna. Dom var förbrukningsartiklar.Det låter inget vidare när man ser

tillbaka men så var det då. Vi var ju också bara ett äventyr för de flickor som vi träffade.

Sällan blev någon djupare engagerad men visst hände det att någon liten tös lämnade hem-

mets lugna vrå för att följa med ut på vägarna. Varje sommar kom snuten och hämtade nå-

gon brud som var efterlyst av sina föräldrar eller barnavårdsnämnden.

Mor Annas Tivoli öppnade alltid i Norrtälje i april månad. Då byggde vi

våra tält i bland snödrivor. Romanserna i vårkylan kunde bli rätt knepiga. Vi hade bara våra

slaflådor att tillgå. Lådorna var så kallade tjacklådor. I detta fall betyder tjack de priser och

varor som hörde till varje affär. När ballot var uppbyggt och vinsterna placerade på sina hyllor

bäddade man sin slaf i densamma. På det sättet blev det plats för en annan sorts

tjack, brudar.Det kan verka spartanskt och det var det nog på sätt och vis men vi trivdes

med det kringflackande livet och alla ställde upp för alla.

Sorti.

Posten har nyss anlänt. Efter att gått igenom ett par

räkningar, kollat igenom direktreklamen som envist dimper ner i hans,

såväl som i alla andras brevlåda med en envis periodisitet, letar han

rätt på korsordet i tidningen Svensk Jakt som just kommit. Det är av

kryptotyp. Förr var det lite knepigare att klura ut meningen med bildgå-

tan som gav lösenordet och därmed bokstäverna som skulle passas

in i de angivna siffrorna. Numera har redaktionen underlättat genom

att dessutom inflika ett ord som därmed ger flera bokstäver.Det tycker

han är synd, därigenom har det blivit i lättaste laget.

Hundarna ger skall. Något har stört deras middags-

slummer. En knackning på ytterdörren bevisar att dom haft rätt. "Kom

in" ropar han och dörren öppnas. "Ursäkta jag söker en väninna som

heter Algotsson och ska bo här i närheten", säger en liten rundnätt

kvinna i sextioårsåldern. Eftersom han inte tidigare hört talas om den

personen förklarar han att denna är obekant för honom.

Hon beskriver de uppgifter som väninnan lämnat

som färdväg, dessutom de irrvägar som fört henne på villospår. Hon

trevlig och lättpratad, verkar dessutom lite trött efter en lång bilfärd i

sommarvärmen så eftersom hans eftermiddagskaffepaus är aktuell så

frågar han," Vill du ha en kopp kaffe innan du rullar vidare". Hon tack-

ar ja och han börjar ordna med melittafiltret, lägger på ett extra mått av

def bryggmalda kaffet. Snart puttrar bryggaren och förkunnar att det

är dags att stänga av. Han vill inte att kaffet ska utsättas för onödigt

lång värme och därigenom riskera att bli beskt. Svängsta skorpor och

Bregott till fikat är vad som bjuds. Kvinnans former tyder på att hon ej

är särskilt rädd för lite extra kalorier i form av smör.

Kvinnans, hon heter föresten Margareta, lätta

konversation får tiden att fly så att påtåren hinner svalna. Det pratas

om samhällets alla underfundiga trivialiteter, skatter, löner, skolor,

sjuk och åldringsvård. De har väl i stora drag samma inställning till liv-

et. En del teveserier hinns också med.

Handlingen i en aktuell och populär serie rör

som så vanligt i dessa tider i olika sängkammare med partners som

blandas utan några större moraliska begrepp. En viss oro sprider sig

i hans kropp och förstulet tar han sig på pungen under bordets skyd-

dande kant. Signalerna var inte feltolkade, det fanns indikationer på

viss kättja. Sakta smyger sig hans andra hand till hennes på bordet

närmaste hand, en lätt beröring ger honom svar på frågan. Hon är ej

ointresserad. Dom reser sig från bordet och hamnar på så sätt mitt e-

mot varann. En kram blir följden och vidare kontakttrevare sätts in

från båda håll. Hans läppar söker hennes hals och örsnibbar i ett för-

sök att uppleva något av de forna erövringarna i hans tidigare även-

tyr på erotikens rosenprydda scen.

Nästan som blyga tonåringar går de omsling-

rande varandra som fortplantningsvilliga snokar in i teverummet. Den

gamla dyschan som egentligen är hundarnas sovplats ska nu få fun-

gera som underlag för en herdestund. Lite hetsigt hjälper de varann

att eliminera de för akten hindrande klädesplaggen. Då kommer tviv-

let oron och undran, Det var nog två år sen senast han låg med en

kvinna. Skulle det lyckas eller hade åren satt sina gränser. Efter några

fumliga försök när målet var inom räckhåll men ingen assistans av

dramats andra aktör gavs var loppet kört. Stammande och skamsen

gjordes tafatta undanflykter och överslätande förklaringar. "Det är ju

inte hela världen" sa hon. Nej kanske inte men att i en sådan situation

göra en så slät figur är något som kan knäcka en mans självförtroen-

de. Alla minnen om sin tid som den store älskaren, kvinnornas lyck-

liggörare, hungrande böners uppfyllelse, kanske många gånger bara

självuppskattning, på ett så bryskt sätt komma upp i ljuset är svårt.

Efter att på detta sätt misslyckats och gjort en

mycket slät figur avbröts samvaron, Margareta satte sig i sin bil och

for vidare med ett löjets skimmer över sina fylliga läppar. Hur kommer

en sådan traumatisk upplevelse att påverka de kommande dagarna.

Är det bara att stryka ett streck över händelsen och låt regn och snö,

sommar och vinter, höst och vår komma och gå för att lägga år till år?

Sic trancit gloria mundi.

Stöten.

Sent fyrtiotal. Arbetslösheten var stor. Jag hade

tack vare en liten maktgalen lagbas blivit nobbad jobb på ett bygge

ute i Örby. Byggaren och skinnjöken hade gett mig klartecken som

dagtjuv på ett nybygge. I tre månader hade jag pysslat med olika

småjobb och påhugg. I skafferiet satt råttorna och grät, dom små liv-

en hade inte heller något att äta. Glad till sinnes gick jag att uppsöka

lagbasenför att komma överens om när och med vad jag skulle job-

ba. En knegare som var totalt Lo-fixerad hade utnämnts till lagbas på

bygget. För hans del betydde det nog att mellan Gud fader och kun-

gen var det ett väldigt avstånd som helt dominerades av honom själv

i egen hög person. En skit med makt är nog det värsta som finns, och

är det dessutom en arbetare bland arbetare så kan vad som helst bli

följden. I detta fall blev jag utan anställning på grund av att basens

närmare bekanta ville ha jobbet.

Besviket var det bara att bita i det sura äpplet,

problemet var väl bara att jag inte ens hade ett äppelkart att tillgå. När

man vandrat runt på olika ställen, jagande efter utkomstmöjligheter

så flyter det upp en eller annan grej som kan verka intressant. På ett

kontinentalvarulagerkontor, vilket långt och vackert ord, hade jag sett

ett gammalt brunmålat kassaskåp. Dessutom visste jag att det ofta var

bystat med lovor. Läget på söder var en relativt lugn gata, Wollmar Yx-

kulls Gata. En polare som också gått och flaggat ett bra tag var liksom

jag i desperat behov av drift. Att jobbet skulle göras var det inga prob-

lem med, frågan var bara när.

En dessäng som denna måste planeras mycket

noga. Till den ändan satsade Stilen och jag några av våra i övrigt från

arbete fria dagar. Hur jobbade personalen och vilka dagar gjordes de

flesta transaktionerna, vilka kunder var kontantbetalande, när förmin-

skades vårat blivande kapital av utförda utbetalningar till leverantörer

eller omkostnader. På den tiden var de små företagen skeptiska på

giro och banker. Det gav myndigheterna alldeles för stora möjligheter

att kontrollera pengaflödet och därmed också eventuella förtjänster

som kunde undandras beskattning.

Efter ett par veckors sonderande var det alltså

dags att skrida till verket. Det var en onsdagkväll med ett strilande

regn. Vädret var faktiskt en liten bonus som vi inte tyckte var fel. Med-

förande en lättare handslägga två huggmejslar och en spikdragare,

alltså i avsaknad av det för yrket så viktiga instrumentet tjoffe.

Piglördagens biobesökare hade avslutat sitt

porthånglande och trappetting så staden var på väg att stilla slumra

in. Så även dess medborgare. Kontorets läge en trappa upp var en

sak som vi hade löst genom att via bakgården klättra upp på en bal-

kong som fanns i anslutning till företagets omklädningsrum och fika-

vrå. Väl inkomna och redo att på obekväm tid utan särskilt tillägg som

numera alla nattarbetare åtnjuter hade vi tre timmar anslagna för job-

bet. Klockan fyra började tidningsbuden sina trappvandringar enbart

för att frukostkaffets viktigaste ingrediens, morgonblaskan, skulle

komma den nyhetstörstande befolkningen till livs.

Att i ett boningshus med hyresgäster ovanpå

med visserligen milt men ändock våld, med primitiva verktyg öppna

en spargris är förenat med en viss spänning. Efter en och en halv tim-

ma hade vi således huggit bort plåten på kolvsidan så dom var blott-

ade och succen var ett faktum. Den stackars städerska som nog skul-

le komma om ett par timmar fick nog den dan göra skäl för allmosan

som en städerskelön kunde jämnföras vid. Skåpfyllningen var någon sorts

aska antagligen som brandskydd. Hela kontoret var grått och

dammigt. Själva var vi helt grå på kläder och skor samt i håret. Ett par

väl avvägda slag med släggan och kolvarna gled in i öppet läge. Det

var äntligen dags att kvittera ut timlönen.Förutom sextusentrehundra

blev det nästan ettochetthalvt kilo växelpengar. Bara det hade räckt

som veckolön för oss båda. Med andra ord en bra natt som betalade

sig väl. Som ett ödets ironi fick både Stilen och jag jobb en vecka sen-

are. Troligen gav vi ett annat och säkrare intryck som arbetssökande

när pengabehovet inte var skriande och därmed en viss självsäkerhet

lyste upp våra annars så lidande porträtt. Våra rättvist fördelade slan-

tar gjorde att de närmaste månaderna kunde levas med ett visst över-

flöd och klass.

Söder

Utmed Södermälarstrand och hela vägen längs

Stadsgården löpte förr i tiden utbyggda träkajer. Dessa var utförda

i en slags pålkonstruktion som gav oss söderfrön de mest fantasti-

ska lekplatser som tänkas kan. Under gångplankorna var det en la-

byrint av stockar och bjälkar. Förhoppningsvis så var dom impreg-

nerade på gammalt vis med tjära. Det luktade i alla fall gott och vad

jag vet så blev man i värsta fall smutsig, men det blev man ju ändå.

Dessa kajer var de bästa fiskeplatserna i stan.

Där man låg på lämpliga utvalda bjälkar kunde man se ända ner till

tre meters djup. I det buteljgröna vattnet valde man ut den mört

eller abborre som skulle frestas men agnet för dagen. Oftast meta-

de vi på deg. En degklump i fickan en rulle björntråd som var röd

och i bästa fall ett par metkrokar, oftast ett par krokiga knappnålar.

Det var den dyra utrustningen man hade att tillgå, de flesta småbus

hade varken bättre eller sämre.Det var standard.

Solen kastade strimmor av ljus som i förening

med kajkonstruktionens stockvirrvarr gav glitterverkan som förde

fiskarna genom vattnets ljusbrytning till sidan i bland uppåt ibland

ock i bland så var mörtarna uppdelade i flera småbitar som fritt jag-

ade varann för återförenas tilhel individ igen.

Efter ett par timmars klättrande under kajplan-

korna var man vacker att skåda, grimlig i ansiktet av damm smuts

och svett. Ett par tre fiskar slängande i ett snöre en svart degbit i

fickan som delats mellan fiskarna och fiskaren. Så var det dags att

omsätta dagens fångst i reda pengar. I Gamla stan bodde förr helt

vanliga människor. Medborgare i en då icke jämnlik stad. Dagens

Gamla stan befolkas av snobbar med mer eller mindre stulna pen-

gar, inga andra har råd. Jämnlikheten har definitivt inte blivit stör-

re under åren, kanske inte heller mindre, men den sved nog inte

lika mycket förr.

Det var en utvikning som plötsligt ledde mig

bort från ämnet. Gamla stans invånare. Jag hade tre gamla gum-

mor som köpte den fisk till sina kattor. Jag tror nog att en och an-

nan fin borre hamnade på matbordet. På så sätt kunde man van-

dra mot söder. Vid Munkbron låg fiskhallarna på pontonbryggor

som pekade mot Mariahissens tegelbyggnad. På Munkbron så väl

som på Kornhamnstorg pågick torghandeln. Längre bort vid Mynt-

torget fanns det fjäderfän. Gamla stan var en enda stor mrrknads-

plats. Med en bleid i fickan snodde man runt stånden för att kan-

ske hitta något gott att lägga lite pengar på, i bland hände det att

man hittade en femöring eller viting mellan fötterna på någon av

torgmadamerna. Men även dom böjde sig för en slant om så bara

en platta. De här ovan nämnda betalningsmedlen var i den stor-

lek som i bästa fall fann vägen till våra fickor. Jag såg en gång en

tusenlapp och blev hjälte en hel vecka.

Från Riddarholmen kunde man för fem öre åka Ång-

slupsbolagets färja över till Södermälarstrand. Färjeläget var plaserat

nedanför Mariahissen. Om man tog hissen upp kom man i höjd med Bad-

stugugatans högsta punkt. Därifrån slingrade sig de kullerstensbelagda

gatorna, Bellmansgatan, Brännkyrkogatan och Tavastgatan. Badstugu-

gatan sökte sig bland små röda stugor med brutna tak och tvåmeterhö-

ga plank som omgav täppor med blommor och grönsaksland. Denna lant-

liga idyll nästan mitt i landets huvudstad finns ej längre på samma sätt.

Via bron över Torkel Knutsons gatan i närheten av Munschens bryggeri

kom så upp i Skinnarviksbergen. Där var stugorna mindre gatorna knappt

större än stigar och trasiga spjälstaket omgav de stenbundna odlingslot-

terna. Därifrån högst uppe på berget hade man en utsikt över Stockholm

som var helt fantastisk. Att en sommarmorgon vid tretiden medan staden

sov, innan trafiken lade ut sin ljudmatta sakta vrida sig runt denna pano-

ramabild. En tystnad som endast avbröts av seglande måsars skrik, en

mycket positiv ljudkuliss. Kyrkornas torn stack som tinnar upp över den

annars lätt böljande horisontlinjen.

Stockholm var en vacker stad, väl värd att bevara.

Inga stora glas och betongblock skämde idyllen. Jättebollen son numera

förstör varje försök att uppleva skönheten fanns ej.

TILLBAKA