Rungehall.

                               Om jag säger att det låg en hall långt ute på Svartmos-

sens  gungande  yta  så  tror ni mej inte. Denna hall är dialektralt för häll,

större klippblock. När jag  först  hörde  talas om Rungehall trodde jag att

det var en skröna. Andra både före och efter mig har gjort detsamma. Att

fyra par oxar inte kunnat rubba  stenen  från sitt underlag det kunde man

tro, men att en kille på elva år kunde få stenen i  gungning ensam, kunde

det vara sant.

                              En kamrat till mig som  bodde i en  by som hette något så

romantiskt som  Skinnersböke visste  vägen ut  på den  förädiska mossen.

En söndag cyklade vi den åtta kilometer långa vägen till en  liten tallholme

dä vi kastade våra  cyklar i diket.  Med  matsäck  bestående av  grovt bröd

margarin och en halv liter  mjölk  på  väg att bli gällen traskade vi de sling-

  rande stigarna  ut i ljunghavet. De små tallarna var gamla och knotiga men

hade  slutat  växa.  Endast  viltet  bebodde  och passerade  Svartmossens

labyrinter. Harar skuttade lojt i  väg  när  vi  störde  deras  middagsvila, en

duvhök ryttlade över något  ätbart,  kanske en  sork  för  sådana fanns det     

  gott ombland tuvorna.

                               Jag var liten och  stenen var stor.  Hur stor kan jag i dag

ej säga men en inte alltför djärv  uppskattning är att  den rymde  minst sex

kubikmeter. Det gör en vikt på flera ton och kan förklara varför  ingen som

inte sett Rungehall tror på dess existens. Genom naturens  nyckfulla infall

var detta enorma block plaserat på det enda ytberg som kunde  skönjas på

hela stora mossen. Berget var ej högt, inte  högre än att  det  nådde precis

över den magra vegetationen. Hur den stora stenen  blivit kvar genom alla

århundraden är en gåta. Lite flisor från den hade med  tiden och genom vä-

der och vind lossnat och låg på berget. Vi rensade bort  så mycket som möj-

ligt av dem på samma sätt som många besökare före oss.

                                   Med  förundran tittade vi på detta som vi ansåg naturens

under. Om jag inte har  fel så finns i Yellow  Stone  Park en  formation  kallad

Dewils Peak. Den är utan tvivel en storslagnare syn och  ett fantastiskt bevis

att naturen kan skapa  underliga ting. Om  detta  visste vi då  ingenting, dess-

utom Rungehall fanns framför oss.

                                  För min egen  del vista  jag vad  jag såg så  därför  var jag

mycket  skeptisk på att  det var  möjligt  med den  lilla  kraft  jag hade  få detta

enorma klippblock i gungning.  Men  eftersom  det var  orsaken  till att  vi  var

där så fanns ej annatatt göra än att försöka. Jag spände mina  ärtstora  biceps

och stötte och knuffade från den ena sidan  för att  sedan  flytta till den  andra

sidan. Efter att bytt anfallsposition tre eller fyra gånger hände  det. En rörelse

förnams  och fortsatt  knuffande  ökade  gungningen tills  att  det väldiga sten-

blocket med ett mullrande ljud  helt  levde  upp  till  sitt  namn.  Rungehal,  det

rungade  som  om  åskan  gick  och  mossen  omkring  gick  i  kännbara  vågor.

Visserligen ingen jordbävning men det var en stor upplevelse.

                                  Även detta att på ett sådant här sätt få visa  sin  styrka  blir

till slut tröttsamt, så att efter att på efterdyningarna  av stenens  effekt  på  om-

givande tuvor och dess innevånare druckit den ljumma  lättsura  mjölken  och

knaprat i oss de nu kanttorra brödbitarna där  margarinet sugits upp av brödet

var det dags att tänka på annat.

                                   Eftersom vi  kommit till Svartmossen  den  norra vägen så

fick det bli den södra hem. Den vägen  var något längre men mycket mer spän-

nande. Utmed denna väg låg Nels ställe. Han hette Nils men den gång för mån-

ga år sedan när modern dog var han tillbaka i Sweden  för att  vara med vid bo-

uppteckningen. Det lilla som fanns  var  hans och ingen annan  gjorde anspråk

 på något så var det bara att resa "Tobaka till Junaited stäits again" som han sa

   Han kallade sig jämt Nels  för att folk skulle förstå att han numera var Amerikan

Redan  under  moderns tid blev stället  förfallet och inget gjordes för att under-

hålla de närmast ruinlika åbyggnaderna. Alla  hus var numera  raserade  och på

resterna  av  skorstensstocken  växte   en ung björk genom det gamla rökhålet

En del väggar stog ännu  upp och några rester  av taket  kunde nog  skygg i ett

inte allt för starkt regn. Den lilla  stugan  hade från en  gång i avlägsen  tid upp-

förts med ett enda utrymme.  Det gamla  jordgolvet hade fått  en del  gropar se-

dan grävlingar och annat sök bo där. Den enda möbel  som fanns  kvar var fåll-

bänken. Någon  kanske en luffare hade för länge  sedan  bäddat med gräs och

det hade väl senare nyttjats av tjäder eller orre för det fanns äggskal i en ligg-

grop vid fotändan. I det på  södra långväggen placerade lilla  spröjsade fönst-

ret satt fortfarande kvar en glasbit. Get gamla  blyglasets  färgbrytande effekt

var underbar att skåda, i alla spektrats färger och nyanser spreds kollorerade

solstrålar in i de mörka vrårna. Den stång som förr med sin  arm  hade  till upp

gift att bära grytan över den  öppna elden låg  genom tidens  tand eller annan

våldsverkan nedbruten bland handslaget tegel och  vanlig sten  som en gång

varit sammanfogat med lera till rökgång.

                                 Innan soten skördade sina offer  bodde  de  som  mest  sju

personer i det trånga utrymmet. Men vår herre i sin vishet såg till att det blev

plats över. Tre av  barnen dog  innan sina  tredje  födelsedagar.  Maken  gick

bort när Nils var åtta, sen fick han slita hund hos snåla  bönder för maten och

en sovplats i stall eller  ladugård. Mager  kost och  kanske någon  tolvskilling

gav nogåt till gumman som seg och obrytbar strävade som hjälpgumma för en

beta bröd eller en fläskasvär. Hon levde  sitt liv i  fattigdom  och dog  likadant.

Inte kunde hon varken läsa eller skriva men hade en tro  på att  hennes   rätta

hemvisst i himelen var tryggad. Trots alla motgångar  övergav hon aldrig  den

övertygelsen. På den  tiden var lycka  något som fanns i hoppet  om livet efter

detta.

                                  Nels  flydde fattigdomen  för guldet  på gatorna  i staterna.

de visste han fanns där för det  sa  alla  andra  som  visste.  Visserligen  hade

ingen sett det men nog  var  det  sant.  Efter år  av  ensamhet i  slaktarstaden

Chikago där han drog sig fram med en viss framgång i början,  och efter mod-

erns död började även för hans del nedförbacken bli   brant. Han  slogs i hjäl

på en bakgatskrog, ett speak easy, i slagsmål för och om en hora. En krossad

flaska skar upp halspulsådern och allt var över på några minuter.

                                    Den ljusa sommarkvällen hade börjat och fåglarna sjöng

från sina trädtoppar och videsnår när det var dags att fortsätta färden hemåt.

Hungriga och trötta kom vi var och en hem  till sitt och en dags  äventyr hade

samlats till alla dessa minnen som ett långt och  i många fall intressant  liv har

givits mig

Ännu en historia om en svunnen tid

Mer kommer såsmåningom

Här en bild på den lille killen

Som senare belev min pappa

TILLBAKA