Kvarnen

Om man i från sjöns södra ända följde den stilla

flytande ån mellan albevuxna stränder och vassruggar så kom man

till kvarnen. Det var en gammal skvalta. Kvarndammen var förfallen

och skulle aldrig mer repareras. Mjölnarn var gammal och kringlig-

gande bönder for numera till Gashult där den nya kvarnen fanns.

De moderna maskinerna malde ett ljusare och klifriare mjöl som

bondgummorna tyckte gav ett finare bjudbröd. En del förmalningar

blev det ändå för några av de riktigt gamla bönderna höll sig till

det beprövade och invanda. Främst var det grovt rågmjöl. Denna

uråldriga maskinpark gav ett näringsrikt och gudagott mjöl för grov-

brödsbakning samt till en Småländsk specialitet, rågmjöjsgröt.

I sena höstnätter hörde man skovelhjulets dunk-

ande och stenarnas monotona gnissel. All spannmål som var från i

fjol skulle malas eller krossas så att bingarna blev redo att härberg-

era årets skörd. På logarna hördes slagorna om nätterna, på dagar-

na slamrade de ena gården efter den andra alltefter som hyrtröskan

fortskred genom socknen. Det var bråda dagar för alla bönder och

drängar. Klockan fick visa vilken tid som helst, så länge arbete fanns

och krafterna räckte till var det bara att hålla i gång.

Likadan var situationen för den gamle mjölnaren.

Sliten trött och vitdammig var han i gång från arla till särla. Gamla be-

prövade hjälpmedel som lyftar och kranar brukade sen fädrens tid

gjorde att han kunde sköta allt själv. Men det tog längre tid nu än förr

varje invant grepp, långsammare tyngre trots vana och rutin.

De bönder som fortfarande anlitade Möllarn, som

han kallades vad han hette hade man glömt, kom med sina kodragna

vagnar. Före klockan sex på morgonen var det tyst, kanske bara någ-

ra timmar beroende på gårdagens inmalningar, men efter att korna

var mjölkade och utselade så gick färden genom byn nedför de branta

liarna. Vägen slingrade sig stenig och gropig ner mot dalen där ån

hade sin fåra. Genom gammal skogsbruksbygd och mellan hagar och

ängar pårlade den vidare mot Halland och havet.

Nedanför kvarnen brukade vi fånga öring och kräf-

tor, uppe i lugnvattnet i kvarndammen rodde vi drag. När inte gäddan

var på hugghumör metade vi abborre. Om minnet inte spelar för stora

spratt så var dåtidens fiskar både stora och många.

Det underliga med kvarnen är att sågen aldrig näm-

des. Detta till trots var halva årssysselsättningen sågning av bräder

och plank till bönderna. Även en takspånshyvel var flitigt i användning.

De flesta gårdarna hade halmtak på ladugårdarna men spåntäckte alla

övriga tak. En del ville skräppa och visade genom att lägga tegel på bo-

stadshuset att inte kistan var bottenskrapad. Med tiden hade Amrikan-

aren, han som hade hyrtröskan skaffat sig en ambulerande ångsåg. Med

ideer från staterna kom han åter fast besluten att bli en stor man i sock-

nen, sak samma vem som han trampade på.

Möllarn hade resignerat och börjat att ta det lugnare.

Mätt av år böjd av arbete men relativt oberoende tog han de jobb som

kom till honom, mest som en kontakt med livet i den by han och hans för-

fäder i ett par hundra år givit sina krafter och liv.

I Småland på denna tid var Baptisterna den förhär-

skande religiösa tro de flesta bekände sig till. Även om den bonde som

jag vistades hos inte var särskilt religiös så hade han bestämt att jag som

de flesta ungar skulle gå i söndagsskola. Den iden var det inte något fel

på. Därigenom fick jag några timmar varje söndag när jag slapp arbeta.

Den på så sätt vunna friheten använde jag på mitt eget vis.

Hos Möllarn ordnade jag så att ribbor och snedsågat

virke fick jag använda. Gamla uttjänta mjölsäckar fick jag nyttja. Den som-

maren byggde jag fem stycken kanoter. Vi var fem grabbar i nästan samma

ålder, och alla ville ha sin egen kanot. På ån upp till sjön och runt öarna

gick våra färder. I norra ändan av sjön kom en liten å som vid sjöns inlopp

splittrades upp av vassruggar och liknade mest ett deltalandskap. Alla dessa

underbara äventyr hade dock sitt pris. Ett litet sött flickebarn kommer en

dag hem till mej med de för sommaren utkommna söndagsskoletidningarna

och tycker att det var så synd om mej som varit sjuk hela sommaren och där-'

för inte kunnat vara med på psalmsång och andra upphetsande aktiviteter,

att jag vandrat i synd hela sommaren visste hon inget om. Bonden tog sin

uppfostrargärning på absolut allvar och bestod mig i ett lovvärt menat

återförandeförsök till den smala vägen. Den enklaste av alla metoder och

dessutom den enda som han helt behärskade var aga. Efter fyra dagar var

jag åter kapabel att både sitta och äta igen. Gränsena mellan tillrättavisande

aga och misshandel var som synes en aning diffusa. Som de flesta av min tid

överlevde jag och tiden har läkt alla sår.

En liten lustighet med mina kanoter var att på grund av

att mallen var lite sned gick alla fem kanoterna åt vänster. Efter som hösten

nalkades blev kanoterna liggande och den kommande sommaren var det åter

dags för nya upptåg och äventyr.

TILLBAKA