En tiggare hade suttit vid vägkanten i över trettio år. En dag kom en främling förbi. ”Har du en slant att ge mig?” mumlade tiggaren och sträckte som vanligt ut sin gamla basebollkeps. ”Jag har ingenting att ge dig”, sa främlingen. Sedan frågade han: ”Vad är det du sitter på?” ”Ingenting”, svarade tiggaren. ”Bara en gammal låda. Jag har suttit på den så länge jag kan minnas.” ”Har du någonsin sett efter vad som finns i den?” frågade främlingen. ”Nej”, sa tiggaren. ”Vad skulle det vara för mening med det? Den är tom.” ”Titta efter”, envisades främlingen. Tiggaren lyckades få upp locket. Med stor förvåning, misstro och glädje såg han att lådan var full av guld.

Jag är den där främlingen som inte har något att ge dig och som säger åt dig att leta i det inre. Inte i någon låda som i liknelsen, utan någonstans ännu närmare: i ditt eget inre. ”Men jag är ingen tiggare”, kan jag höra dig säga. De som inte har funnit sin sanna rikedom, det vill säga Varandet och den strålande glädje och den djupa, orubbliga frid som åtföljer det, är tiggare även om de besitter materiellt välstånd. Det letar utanför sig själva efter små smulor av njutning, tillfredsställelse, bekräftelse, trygghet eller kärlek, samtidigt som de har en skatt inom sig som inte bara innefattar alla de här sakerna utan är oändligt mycket större än någonting som världen kan erbjuda. Ordet upplysning frammanar föreställningen om en övermänsklig prestation, och egot vill gärna att det ska vara på det sättet, men det är helt enkelt bara fråga om vårt naturliga tillstånd av upplevd enhet med Varandet. Det är ett tillstånd av kontakt med något oändligt och oförstörbart, någonting som – nästan paradoxalt – är själva kärnan i dig och samtidigt mycket större än du. Det är att finna din sanna natur bortom namn och fysisk form. Oförmågan att känna denna kontakt ger upphov till illusionen av separation, av åtskildhet, från dig själv och från världen omkring dig. Då ser du dig själv, medvetet eller omedvetet, som ett isolerat fragment. Rädsla uppstår och inre och yttre konflikt blir normen.

Jag älskar Buddhas enkla definition av upplysning som ”slutet på lidandet”. Det ligger ingenting övermänskligt i det, eller hur? Som definition är den naturligtvis ofullständig. Den säger bara vad upplysning inte är: lidande. Men vad finns då kvar när det inte finns något mer lidande? Buddha säger inget om det, och hans tystnad ger vid handen att det är något vi måste ta reda på själva. Han använder en negativ definition så att intellektet inte kan göra den till något att tro på eller till en övermänsklig prestation, ett mål som är omöjligt att uppnå. Trots denna försiktighetsåtgärd tror de flesta buddister fortfarande att upplysning är förbehållet Buddha och inte något som de själva kan uppnå, åtminstone inte i det här livet."

Idag fick jag det här lilla mejlet med tankar om varandet

Jag har öppnat min ask o funnit en frid o ro i det lilla, jag glädjer mej åt det lilla o har därför massor att glädja mej åt , Jag har upptäckt att folk tycker att inte kan du väl mena det att du inte vill ditten o datten, o dom springer runt som förgiftade råttor o stressar omkring o letar efter upplevelser kärlek bekräftelse Samtidigt kritiserar dom alla som inte faller i deras lilla rutmönster,o kan inte förstå att det kan vara nog att som tjuren Ferdinand bara sitta o lukta på en blomma o känna att livet är rikt o fullkomligt,,,kanske har dom inte öppnat sina lådor,,

Jag har börjat förstå att en del av dom tynger ned mej i min sinnes ro genom att kräva att jag ska säga saker o ting på deras sätt,, då vill dom att jag ska slå knut på mej och helst vara så som dom vill att jag ska vara

Jag vill bara vara mej själv , jag lånar gärna ut mitt öra bara jag får fortsätta att vara jag ,begär inte att jag ska bli någon jag inte är för att bättre passa just ditt mönster ,jag har mitt eget mönster,tro inte heller att allt som just du tycker är rätt för dej ,,är rätt för mej,,Vi är ju olika,

Okey jag vet att vi alla är i olika stadier av livet , o att alla inte kan vill eller orkar vara positiva mitt i allt elände,,

därför så ger jag mej själv rätten att vara den jag är , med den jag känner för som inte drar ner mej..som inte ser ner på MIN sinnesro o misstror den

min ask har varit välfylld , o gett mej av livets hela cocktail ,både sorg o glädje ,elände ,lycka ,olycka ,ilska ,kärlek i övermått allt man kan förvänta sej av ett liv o lite till har den innehållit

jag har tre vackra barn som jag är stolt över o gläds åt ,dom ger mej glädje vaje dag,

trots att jag har slutat att fylla på min ask så fyller den sej själv med nya härligheter, självklart ramlar det ner en o annan groda i den men jag är tillfreds i mitt varande , inte slut ,jag är i allra högsta grad med i mitt varande hela tiden ,så tro inte att jag slutat leva bara för att jag är nöjd

nej återupprepar mej o säger jag är nöjd av det lilla därför har jag mycket att vara nöjd av,

för mej är vinden i mitt hår en underbar upplevelse jag är här NU o känner, ser ,hör, är , i denna sekund,,,

Ja så finns det ju alldeles för mycket olycka o elände i världen både i det stora o det lilla

folk o djur plågas av olika hemskheter av varandra o av sej själva ,världen ser ut att vara i ett ständigt kaos,men jag tror att det gör oss skyldiga att njuta av sekunderna.

Det gör oss skyldiga att dela ut ett leende till en människa du passerar. det kanske behövs just bara den där lilla nicken o leendet för att någon annans dag ska kännas betydelsefull,

Det får mej att minnas en kväll när jag satt o körde bussen mellan årsta o gullmarsplan ,en otroligt tråkig linje ,kort o händelselös ,den omväxlingen som fanns va de nya människorna som klev på ,men de va kallt ute o fuktigt o rått o människorna orkade inte lyfta blicken o se människan bakom ratten ,hur många hej o gomiddag , goafton jag än sa va de ingen som tittade upp o log ett hej tillbaks,,,,det va snorhalt o isgata o det va nästan omöjligt att stanna i tid på busshållplatserna o att överhuvudtaget köra hem alla människor till sitt i ett stycke, men jag körde på o gjorde allt för att dom skulle känna sej trygga ,,,,mot slutet av mitt pass tänkte jag att de e ändå ingen som märker hur jag kör,,,,, faan ,,,,,,,,jag tror jag ska köra o sladda omkring o skita i om dom faller eller hur dom tycker det är att åka med en som inte bryr sej,,,,

Då på slutstationen innan dom kliver ur så höjer en av passagerarna sin röst o säger --Vi måste bara få tacka för en underbart trygg o fin körning det har du gjort jättebra i de här väglaget....Tack

Gissa om det gav mej tillräcklig näring för att köra vidare mjukt o fint för folket som faktiskt märkte o brydde sej

det va inte så mycket kan tänkas men det betydde oerhört mycket just den minuten,,,,,,

Var läste jag att de där leendet du ger till någon sprider sej

säkert va de i ett mejl..............så ta vara på just din egen lycka det är enklare att sprida lite glädje om du själv är glad

alltså egoistiskt tillgodose dej själv med det som gör dej glad kan göra andra glada .....................i slutändan ,,,,,så även om eländet sprider ut sej så är motgiftet glädje.....så lär dej vara glad åt det lilla