Den här bilden har inte så mycket med historien att göra

Men det finns tidens känsla i den och det är pappas

Far och mor

Grannar

Har ni hört historien om Svarte Sven? Jag var tio år så

Sven måste varit flera hundra. Nästgårds på Mellangården bodde han

med sin familj. Det var hustrun Tilda, äldste sonen "settanudåna" Vik-

tor och Gottfrid. Dom var alla strävsamma och flitiga. Hemmandet kun-

de föda tre kor en gris och några höns. En välskött skog gav vedbrand

och underhållsvirke. Pengar blev det endast när dom sålde ägg eller

på höstarna när skogen var full av bär.

Sönerna bidrog med kontanter varje vår och höst. På de

skånska betfälten tog dom varje år tre rutor var. Det innebar jobb från

det att solen gick upp och till den åter försvann i väster. Inga slantar

lades på onödiga ting som kläder eller fruntimmer. Inte heller sprit eller

annan syndigt leverne.

Tilda var bygdens struvbakerska. Till alla begravningar

fordrades det struvor. Gravkaffe utan struvor var nästan hedniskt. Att

hygienen var familjens minsta bekymmer ska ni nog förstå så småning-

om efter historien fortskrider.

Gården sköttes på alla sätt, dock utan kontanta utlägg.

Inget var så illa att det ej gick att reparera. Hur många gånger som helst.

Allt var lappat och lagat i flera omgångar. Klädernas färgprakt var helt

obeskrivlig. Varje tygbit sparades för att användas att böta med. Blåblus

med blommigt bommullstyg, hängselbyxor med jutesäck var inte något

konstigt. Tilda hade nog Smålands färgstarkaste tvättlina, de gånger

som hon utsatte textilierna för detta onödiga slitage som tvätt innebar.

Man använde korna till de körslor som var nödvändiga,

starrhöt på mossarna hade nog ej blivit bärgat om dom hade haft häst.

Dessutom var korna mer ekonomiska än att föda en häst. Den behöv-

des bara till julottan annars dög korna bra. Eftersom dom inte ändå var

i besittning av helgkläder så fick kyrkobesöken bero. Sven hade nog

kvar sin bröllopskostym. Den var ju bara fyrtio år, men den fick ej nötas

i onödan. Kanske skulle någon av sönerna gifta sig nån gång i framti-

den. Sånt visste man inte riktigt säkert.

Svarte Sven blev på bygden det enda namn som han var

känd under.Det berodde på den tidigare nämda konsumtionen av hyg-

ienartiklar som hushållet bestods med. Håret låg långt ner på ryggen,

skägget lika långt på bröstet. Otvättat och ovårdat gav det honom ett

vilt uttryck. Vi var alla rädda att möta honom eller sönerna om vi inte

var i sällskap. Som det senare visade sig var det trevliga och snälla

människor som jag hyser en viss beundran för.

Det var vårvinter, sjön hade börjat gå upp och isen var

som vi sa rutten. Svarte Sven hade gått ner för att fiska. Efter ett tag

brast isen under honom, men som han ej fått tillräckligt med fisk

stan-nade han kvar en stund genomblöt. Som han var ovan vid bad eller

liknande kroppsvårdande prosesser så fick denna händelse ett mycket

tragiskt slut. Efter några dagar i sjuksängen hemma blev Svarte Sven

mot sin vilja transporterad till Ljungby lasarett. Han vårdades där för

lunginflammation en längre tid.

Efter en tid ser vi en äldre man i blänkande cheviotkos-

tym och med böljande vitt hår och skägg komma gående genom byn.

I alla fönster stod bondgummorna och undrade vem mannen var. Att

det var Svarte Sven kom vi så sakteliga underfund om.

En kropp som på detta brutala sätt blivit berövad sitt

skydd kunde ej länge klara de påfrestningar den blivit utsatt för. Inom

en månad efter hemkomsten var Sven död. Tilda följde honom efter

ytterligare tre månader. Viktor, som allmänt kallades "settanudåna"

eftersom det var ett uttryck han gärna använde, tog över gården. Gott-

frid lämnade byn, ingen vet vart. Ensam skötte Viktor stället i många

år. Blev ej lika sin far men arbetade och slet ensam hemma. Han hade

en kvinna inne i kyrkbyn som var den enda han umgicks med. I största

hemlighet. Han dog trettiosex år senare lika ensam.

Gården har nu förfallit och ägorna är under Östragårdens regim.

Tänk att en i livet så oansenlig människa som

Svarte Sven hade så stor betydelse för en by fast ingen ens i dag har

insett

detta. Ett strävsamt liv men kanske ett lyckligt, vem vet?

I rackarbostället som egentligen hette något annat

bodde tattarna. En liten stenig och krokig väg, lagd efter kosvansens

svängningar,ledde till det förfallna vädergrå stället. Husen var bygg-

da av bilat virke, aldrig målade, taken spåntäckta utom fähuset som

hade halmtak. En vildvuxen trädgård med äppelträd och krikon gav

nästan aldrig någon frukt. Det var för långt till grannarna som hade

bin därför blev det si och så med befruktningen.

Det gällde dock ej Hilma eller hennes äldsta doter Kajsa.

I stugan fanns ungar i alla åldrar från nyfödda till tjugofem. Om naturen

skulle följa sina egna regler så borde Hilma sluta barna när som helst.

Det fanns inte någon karl i huset men arbetsmässigt löstes de proble-

men av alla glyttarna som alltid hade passande sysslor att tillgå. När

det gällde avelsarbetet så hjälpte bönderna till efter bästa förmåga.

Alla förnekade att dom deltagit men alla misstänkte varandra.

Vem som var skyldig eller oskyldig är mej veterligt aldrig klarlagt.

Med två rum och kök blev vid sänggåendet varenda liten

fläck belagd. Alla dessa mer eller mindre halvsyskon blev tidigt med-

vetna om sexuallivets mysterier genom moderns och mormors leverne.

Hilmas egentliga försörjningskälla var skogsblomma. En

liten kontant erkänsla för kärlekshandeln kunde en eller annan beskänkt

smålänning i sällsynta fall bestå. Eftersom Hilmas brygd var både stark

och välsmakande sov mången lantman borta en natt då och då. I dessa

fall var förklaringarna till sina respektive i bland så krystade och inveck-

lade att någon mora för enkelhetens skull lät dessa passera.

Mitt unga livs första stora kärlek var en jämnårig flicka

från detta ställe. Hennes hy var alltid solbrun, egentligen var hon mörkare

i hyn än alla andra, ögonen var mandelformade och något sne-

da på ett asiatiskt sätt, håret mörkbrunt med en kopparlyster räckte ända

ner till midjan, jämna tänder i en alltid glad och leende mun. Dessa kväl-

lar fulla av kyssar och smek gjorde mitt annars misserabla liv menings-

fullt. I många år efter jag lämnat skogslandet återkom jag ofta ner till den

som hade betytt så mycket för mig. Hon blev sedemera gift fick barn om

lycklig vet jag inte.

I ett gammalt före detta soldattorp bodde en ensam äldre

kvinna. Om henne visste inte byskvallret något. Ingen historia berätta-

des om henne. En snäll vithårig och kutryggig liten gumma i ankellång

kjol, stickekofta och huckle på huvudet. Om vi hade behöft en häxa i

vår by och fantasien fått fritt spelrum hade hon varit som skapt för den

rollen. Men som hon levde ensam utan att stöta sig med någon utan i

stället hjälpte till vid alla tillfällen som bröllop, begravningar samt vid

slakt och syltning var det ingen som ville henne något ont.

Men så till slut var hennes tid på jorden tillända.

Ingen vet egentligen riktigt vad som hände. En regnig och blåsig höst

så bara

försvann Ida. Intet hade hon sagt och intet hade man hört om att hon

skulle resa bort. Hon var bara borta. Frampå senvåren hittades hennes

kvarlevor flytande i strandkanten. Det var en hemsk syn sa dom som

var med. Hon begravdes på kyrkogården vid sockenkyrkan. Därmed

skulle allt vara slut men så var ej fallet. På sena sommarnätter när vi

ungdomar var nere vid badplatsen kunde vi se Ida vandra med en tänd

stallykta på andra sidan sjön. Det var där hon återfanns. Bland andra

varelser, de små grå, gick hon svängande sin lykta irrande som om hon

inte hittade hem. Vi ungar trodde helt på att Ida ej fick ro på andra sidan

och därför visade sig för oss. Ingen vågade sig över sjön för att närmare

få svar på varför hon visade sig. Sedemera konstaterades det att mos-

sen där hon sågs släppte ut sumpgas, därav alla dessa svävande vita

figurer som i vår fantasi gjorde Ida till en vandrande osalig ande. Utan

detta hade hon nog dött lika oförmärkt som hon levde.

Gustafsson-Klint var en slarver. Ett litet ställe på

tjugofem tunnland kunde ej bära den lilla familjen. Hustrun Karin två

döttrar och en son. Klinten dagsverkade åt alla små och stora bönder

vid behov av extra billig arbetskraft. Han var ej känd för någon större

flit men var så billig i drift att han var lika mycket sällskap som arbets-

kraft. En glad och oförarglig man som visste att pigga upp tillvaron med

glada skämt och roliga historier, alla kanske ej så störande sanna men

underhållande. Dessa historier berättades för att tiden skulle gå utan en

massa tungt arbete. Rasterna kunde i bland fylla ut halva dagen. Men

bönderna fick vad dom betalade för. Det vardagsgrå fick träda tillbaka

för Klintens berättarkonst.

I byn fanns en handelsbod som handlar Nilsson

skötte med hjälp av barna. Det var en riktig lanthandel med seldon och

falukorv hängande på spänger i taket. Silltunnan satte sin prägel på de

dofter som spreds i den dåligt upplysta lokalen. Förutom handeln skötte

Nilsson om tjurhållningen i den delen av socknen. Från början var men-

ingen att en ring skulle bildas så att tjuren skulle ambulera runt, men

som handlarn hade både plats, tid och tjur så tog han på sig detta an-

svar. Det gav ju alltid någon slant. Med Nilssons något överdrivet eko-

nomiska sinnelag ville han ej släppa ens en ettöring om den hamnat

i hans hand eller kassalåda. På diskens insida var lådor för olika ändamål

plaserade. En handelsbod förde alla sorters varor som kunde tänkas bli

såld i nuet eller en avlägsen framtid. Lagerhållningen var ej stor men där

emot artrikelrikedomen. På en utdragen låda med strösocker hade Nils-

son sin sittplats. Alla uträkningar gjordes med annilinpennan på en pap-

persremsa sittande på ovannämnda låda. Eftersom allt såldes i lös vikt

på den tiden så var behovet av lådor stort. Det sades att strösockret var

lite färgat som farinsocker vilket berodde på att handlarn snusade,några

korn föll väl ner i sockerlådan, Köpte man bitsocker som även det såld-

es i lös vikt hände det att för balansvågens båda pilar skulle vara abso-

lut i jämnvikt hökarn tvangs att bita itu en sockerbit, halva i påsen den

andra halvan tillbaka i lådan.

Det hände i bland att en del matvaror blev lite väl

gamla. Ett bra exempel var nog lutfisken. Den köptes av de flesta

torr för att läggas i brygghusens träkar för slutlig behandling av moro-

rna. Var och en efter sitt tycke. Vid ett par tillfällen var det nästan av

behov att binda eller kanske rentav skjuta spillångan, maskarna lät som

kastanjetter och hade fullkomlige kapplöpningar på brygghusgolvet.

Det vat aldrig någon tanke på att det var gammalt så länge de var ätbart

utan risk, och man var tåligare förr, inte så överkänslig som nu i en ster-

iliserad värld. Ännu kan jag känna smaken av dessa syrliga karameller

som kostade fem öre för en stor strut. Det var en vara som Nilsson var

extra generös med, en strut karameller var ofta en gåva till någon bond-

mora eller till något barn. Den gåvan var väl sedd av alla som kom i åt-

njutande av denna favör. Det sades att för en strut karameller eller ett

blommigt klänningstyg kunde handlarn värma sin säng. Det var nog så

att en och annan gav igen för sina mäns utsvävningar hos Hilma eller

hennes dotter.

Denna Småländska by var nog som de flesta byar i landet

varken bättre eller sämre, en del gick det historier om medan andra helt

klarade sig från förtal och gissningar. Det var nog på så sätt som med-

eltidens häxprosesser kom till. Obekräftade rykten blev lätt sanna och

fick så förbli, Ingen ville tvivla, att ha någon att skvallra om var viktigare

än sanningen. I en grå och slitsam värld som inte sträckte sig många

stenmurar bort måste det finnas mystik och även romantik. Det är väl

vad man får ut av dessa speglingar av livet på landet anno nittonhundra-

trettio-fyrtio.