Rungehall. Om jag säger att det låg en hall långt ute på Svartmos- sens gungande yta så tror ni mej inte. Denna hall är dialektralt för häll, större klippblock. När jag först hörde talas om Rungehall trodde jag att det var en skröna. Andra både före och efter mig har gjort detsamma. Att fyra par oxar inte kunnat rubba stenen från sitt underlag det kunde man tro, men att en kille på elva år kunde få stenen i gungning ensam, kunde det vara sant. En kamrat till mig som bodde i en by som hette något så romantiskt som Skinnersböke visste vägen ut på den förädiska mossen. En söndag cyklade vi den åtta kilometer långa vägen till en liten tallholme dä vi kastade våra cyklar i diket. Med matsäck bestående av grovt bröd margarin och en halv liter mjölk på väg att bli gällen traskade vi de sling- rande stigarna ut i ljunghavet. De små tallarna var gamla och knotiga men hade slutat växa. Endast viltet bebodde och passerade Svartmossens labyrinter. Harar skuttade lojt i väg när vi störde deras middagsvila, en duvhök ryttlade över något ätbart, kanske en sork för sådana fanns det gott ombland tuvorna. Jag var liten och stenen var stor. Hur stor kan jag i dag ej säga men en inte alltför djärv uppskattning är att den rymde minst sex kubikmeter. Det gör en vikt på flera ton och kan förklara varför ingen som inte sett Rungehall tror på dess existens. Genom naturens nyckfulla infall var detta enorma block plaserat på det enda ytberg som kunde skönjas på hela stora mossen. Berget var ej högt, inte högre än att det nådde precis över den magra vegetationen. Hur den stora stenen blivit kvar genom alla århundraden är en gåta. Lite flisor från den hade med tiden och genom vä- der och vind lossnat och låg på berget. Vi rensade bort så mycket som möj- ligt av dem på samma sätt som många besökare före oss. Med förundran tittade vi på detta som vi ansåg naturens under. Om jag inte har fel så finns i Yellow Stone Park en formation kallad Dewils Peak. Den är utan tvivel en storslagnare syn och ett fantastiskt bevis att naturen kan skapa underliga ting. Om detta visste vi då ingenting, dess- utom Rungehall fanns framför oss. För min egen del vista jag vad jag såg så därför var jag mycket skeptisk på att det var möjligt med den lilla kraft jag hade få detta enorma klippblock i gungning. Men eftersom det var orsaken till att vi var där så fanns ej annatatt göra än att försöka. Jag spände mina ärtstora biceps och stötte och knuffade från den ena sidan för att sedan flytta till den andra sidan. Efter att bytt anfallsposition tre eller fyra gånger hände det. En rörelse förnams och fortsatt knuffande ökade gungningen tills att det väldiga sten- blocket med ett mullrande ljud helt levde upp till sitt namn. Rungehal, det rungade som om åskan gick och mossen omkring gick i kännbara vågor. Visserligen ingen jordbävning men det var en stor upplevelse. Även detta att på ett sådant här sätt få visa sin styrka blir till slut tröttsamt, så att efter att på efterdyningarna av stenens effekt på om- givande tuvor och dess innevånare druckit den ljumma lättsura mjölken och knaprat i oss de nu kanttorra brödbitarna där margarinet sugits upp av brödet var det dags att tänka på annat. Eftersom vi kommit till Svartmossen den norra vägen så fick det bli den södra hem. Den vägen var något längre men mycket mer spän- nande. Utmed denna väg låg Nels ställe. Han hette Nils men den gång för mån- ga år sedan när modern dog var han tillbaka i Sweden för att vara med vid bo- uppteckningen. Det lilla som fanns var hans och ingen annan gjorde anspråk på något så var det bara att resa "Tobaka till Junaited stäits again" som han sa Han kallade sig jämt Nels för att folk skulle förstå att han numera var Amerikan Redan under moderns tid blev stället förfallet och inget gjordes för att under- hålla de närmast ruinlika åbyggnaderna. Alla hus var numera raserade och på resterna av skorstensstocken växte en ung björk genom det gamla rökhålet En del väggar stog ännu upp och några rester av taket kunde nog skygg i ett inte allt för starkt regn. Den lilla stugan hade från en gång i avlägsen tid upp- förts med ett enda utrymme. Det gamla jordgolvet hade fått en del gropar se- dan grävlingar och annat sök bo där. Den enda möbel som fanns kvar var fåll- bänken. Någon kanske en luffare hade för länge sedan bäddat med gräs och det hade väl senare nyttjats av tjäder eller orre för det fanns äggskal i en ligg- grop vid fotändan. I det på södra långväggen placerade lilla spröjsade fönst- ret satt fortfarande kvar en glasbit. Get gamla blyglasets färgbrytande effekt var underbar att skåda, i alla spektrats färger och nyanser spreds kollorerade solstrålar in i de mörka vrårna. Den stång som förr med sin arm hade till upp gift att bära grytan över den öppna elden låg genom tidens tand eller annan våldsverkan nedbruten bland handslaget tegel och vanlig sten som en gång varit sammanfogat med lera till rökgång. Innan soten skördade sina offer bodde de som mest sju personer i det trånga utrymmet. Men vår herre i sin vishet såg till att det blev plats över. Tre av barnen dog innan sina tredje födelsedagar. Maken gick bort när Nils var åtta, sen fick han slita hund hos snåla bönder för maten och en sovplats i stall eller ladugård. Mager kost och kanske någon tolvskilling gav nogåt till gumman som seg och obrytbar strävade som hjälpgumma för en beta bröd eller en fläskasvär. Hon levde sitt liv i fattigdom och dog likadant. Inte kunde hon varken läsa eller skriva men hade en tro på att hennes rätta hemvisst i himelen var tryggad. Trots alla motgångar övergav hon aldrig den övertygelsen. På den tiden var lycka något som fanns i hoppet om livet efter detta. Nels flydde fattigdomen för guldet på gatorna i staterna. de visste han fanns där för det sa alla andra som visste. Visserligen hade ingen sett det men nog var det sant. Efter år av ensamhet i slaktarstaden Chikago där han drog sig fram med en viss framgång i början, och efter mod- erns död började även för hans del nedförbacken bli brant. Han slogs i hjäl på en bakgatskrog, ett speak easy, i slagsmål för och om en hora. En krossad flaska skar upp halspulsådern och allt var över på några minuter. Den ljusa sommarkvällen hade börjat och fåglarna sjöng från sina trädtoppar och videsnår när det var dags att fortsätta färden hemåt. Hungriga och trötta kom vi var och en hem till sitt och en dags äventyr hade samlats till alla dessa minnen som ett långt och i många fall intressant liv har givits mig

Ännu en historia om en svunnen tid Mer kommer såsmåningom Här en bild på den lille killen Som senare belev min pappa