Den Gamle och jag. Sen den dag man penslade mina ögon med lapis, som var en del i en även i övrigt smärtsam upplevelse för de inblandade, har jag haft en trogen följeslagare. Den Gamle, Den magerlagde stripskäggige mannen med det raka orvet och det breda liebladet. Hans svarta slängkappa har omsvept mig ett flertal gånger. Det börjar nalkas den dag som han väntat på, hans tur att vinna. Att vinna sista sticket i vårat pokerparti. Den gången synar han mig med bättre kort. Det finns nog ingen ärligare spelare och ej heller bättre motståndare Vårt första möte jag minns var vid fem års ålder. Isen låg blank och jag var ensam hemma. Vi hade ingen egen spark så jag lånade grannens. Ut på den spegel- blanka ytan. Med vinden i ryggen gled jag bort mot ett par öar. Mellan dessa var isen mycket tunnare. Ett krasande och det kalla vattnet slöt sig om mig. Den kampen som följde hade jag klart förlorat om djupet varit större. Iskanten brast flera gånger men till slut kom jag upp. Ingen människa syntes så det var att i genombjöta kläder springande ta sig hem. Mot slutet var tröja och byxor stela av kylan. Väl hemma gick jag in till närmaste granne som klädde av mig bäddade ner mig och hällde i mig massor av het mjölk. Förkylning och feber blev resul- tatet av det äventyret. Södermälarstrand var på den tiden ett kärt tillhåll. På sommrarna bland stuvarna och på vintern isflaken.Att jumpa var en skön konst. Vi grabbar hade alltid en täv-lan om vem som tog sig över rännan på dom minsta flaken. Med snabba fötter kunde man nästan springa på vattnet. Jag var åtta då och väldigt snabb. Ville och måste föresten vara bäst, Bogserbåten som hade att hålla rännan öppen kom medan vi var på Kungsholmssidan Hela Mälaren gick i vågor, flaken var hala och bröts sönder av vågorna. Det flak jag stod på kantrade och ner i plurret försvann jag. En av kompisarna gav mig en hjälpande hand så det gick bra även denna gång. Det gamla talesättet att ´den som är född att hängas drunknar inte` måste gälla mig. Vid tio års ålder en sommar i Småland vid Vänne sjö. Ut till ön var det tre hundra meter. Jag kunde simma hjälpligt så jag gav mig i väg ditut. Ett par timmars solbad- ande var nog den bidragande orsaken till att det höll på att sluta illa. I böljan den blå för att ta mig hem, efter två hundra femtio meter var orken slut. Mitt simmande hade övergått i ett föga effektivt plaskande.Vattnet slöt sig om mig och jag gav i det närmaste upp då jag såg Norrgårdarns påle som han satte sina nät i, Jag klättrade upp till ytan, klängde mig kvar tills att jag trodde mig om att kunna avsluta badandet med en simtur mot land. Vårt nästa möte inträffade två år senare på Katarinahissen. Den var nött av tidens tand och skulle repareras. Vi Söderfrön hade därigenom fått en ny plats för våra mandomsprov. Gångbanan var på flera ställen så trasig att man såg gatan igenom den. Vid en av de jakter som sysselsatte oss mellan tornet och avstängningsplanket fanns det bara frisk luft under mina fötter. Min färd ned mot Renstjärnas gata stoppades av mina armbågar som sargades och gjorde väldigt ont. Just då kände jag ingen smärta, jag var fullt upptagen av att studera spårvagnstrafiken mellan mina sprattlande fötter. Med blodsmak i munnen gick vi molokna hem till Badstugugatan. Det var sista gången vi var vid hissen tills den var reparerad. För min del dröjde det nog tre år. Vid en insegling till Sundsvall en höstnatt med närmast kuling låg jag ombord i en slättoppad skonare. Som kockjungman hade man att stå i byssan och laga mat samt diska. All annan så kallad ledig tid var det däcksarbete som gällde. Dagar på tolv till tretton timmar hörde till vardagen under gång. Vid en stagvändning var jag på backen och fick ett slag i skallen av ett block från ett försegel. Ett plask och ännu en gång låg jag i is- ande kallt vatten. Skepparen hade rorsvakten då och han uppmärksammade mitt underliga sätt att plötsligt försvinna över relingen. Kompisen i kajutan var en Lettländare, han hade frivakt men fick snabbt i lillbåten, rodde ut i mörkret och hörde mina rop. Väl ombord fick jag en utskällning av skepparen.Det var en man med ett närmast blomsterfyllt språk. Om man stryker alla svavelosande eder så sa han nog inget alls. På grund av mitt sätt att utan förvarning ta mig för att sköta hygienen blev försenade minnst en timma. Jag har umgåtts med hästar i många perioder av skiftande längd. Vid ett tillfälle fick mitt annars tämligen tilltalande yttre en riktig smäll. På för en häst idealiskt slag- avstånd planterade han sina båda bakfötter rätt i porträttet. Näsan knäckt gaddarna loss- slagna, svullen som en tomat i flera veckor. Trots knock out slaget tog jag bara räkning till åtta. En skenande kuse utan vagn eller kärra med mej hängande i tömmarna över stock och sten mellan buskar och trän är en episod jag aldrig glömmer. Mörbultad körde jag sen tillbaka upp i skogen för att luna timmer det som var kvar av dagen. På våren samma år skulle jag tillbaka med mina hästar till stallet i Enskede Min ekonomi var av den beskaffenhet att sparsamhet var ett absolut måste för överlevnad. Fem mils ritt två gånger samma vecka gjorde mig mör i sittmuskulaturen. Andra gången som jag utförde denna, som jag ser det, bragd, hade jag kommit till Tallkrogen. Vid Skogskyrko- gården blev ett lindrigare naturbehov för pockande. Med tömmarna i hand, bredbent och manligt lät jag mitt vatten på den svarta asfalten. Efter sedvanlig avskakning och återställ- ande av klädseln skulle jag återuppta den avbrutna färden. Då inträder en gammal Ford i handlingarnas centrum. Med vänster backspegel snittar han en terttio centimeter lång och drygt två centimeter djup skåra utmed Bläsens länd. Så hårda komando hade han aldrig tidigare upplevt varför han med ett språng försökte passera mig som stod framför. Gatans beläggning kom farande mot mig och sparkad i nacken, trampad på händer och rygg kände jag att allt blev svartare än natten. Efter en stund lättade dimmorna, ritten till stallet avslu- tades. Med veckogammal skäggstubb, trasiga kläder och blodet rinnande i ansiktet och på händerna blev jag avkastad från spårvagnen tre gånger.Det var servis. Så här långt hade jag synat Den Gamle åtta gånger. Fortfarande flyt Vid en nattlig proviantering under kringvandringen i Småland, som i övrigt slutade på ett naturligt sätt omnämnt i en annan återblick. blev en handelsman väckt ur sin välförtjänta sömn. Detta retade den gode mannen till den grad att han med laddad hagel- bössa jagade mig och mina kompisar mot den mörka granskogen. Nästan i säkerhet hörde jag knallen från hans gevär. Än i dag kan jag känna ett inkapslat hagel i höger skenben. En tid livnärde jag mig som jordnasare i Stockholmstrakten. Med egen lastbil köpte jag jord eller gödsel av Roslagsbönderna,med annonser i Dagens Nyheter sålde jag sedan tomtförbättringsmaterialet till villaägarna runt om stan. Fick senare större kunder som till exempel Stockholmshem. På den tiden var fasaner mycket vanliga runt vägarna, och jag myntade orden ´min jaktmark sträcker sig från Ystad till Treriksröset`, Hade därför en tjugotvåa i bilen som trogen följeslagare. En kompis från den tiden och Gotland satt under en fikapaus i min bil, Han ville låna salonggeväret och då jag överräckte det till honom gick ett skott av alldeles framför näsan på mig. Min militära karriär från menig och riktkarl i sjunde kompaniets första grupp till malaj och handräckning är kanske värt ett eget kapitel. Det får framtiden visa om så blir fallet. En nattövning ute på Askö med skarpskutning mot bogserat mål med gamla hederliga strålkastare. Själv var jag ledig vid tillfället, så också en konstnär som hette Strid. Ett på honom helt felplacerat namn. Hans intresse för extrema färger föranlät mig att tala om hur vacker ljungen var i det skarpa strålkastarljuset. Straxt före övningarnas början på kvällen smög vi oss i skydd av mörkret ut bland klipporna mellan skjutplatsen och havet. Så tändes då strålkastarna och en färgprakt som var helt förödande obeskrivlig föngslade oss.Än mer fängslade på ett påtagligt sätt blev vi när ettriga getingar korsade med lysmaskar började vina kring öronen. Skjutning med spårljusammunition. Under vår utbildning hade vi tidigare på övningsfält lärt oss förflyttning medelst ålning. Denna praktiserades nu på ett sätt som skulle gjort en vicekorpral säll och lycklig för flera veckor.

Jag kommer att låta er läsa en del av det min pappa skrivit här Ni kommer att få historierna rakt av oredigerade En del oavslutade eftersom han inte hann det han Hade velat hinna Hoppas att läsningen kan ge något på swingpjattens tid