Vallpojken

Sommaren står i full blomning och flyn och insekter
surrar. Dagen drar sig mot afton och tiden är inne att hämrta hem korna

från betet. Dom går nu på Rackarmossens magra tuvor. Ännu är vallarna
ej betesklara men de magra nöten reder sig bland odonsnår och ängsull.
Vallpojken springer bland ris och snår på stigarna genom skogen för att
ta den kortaste vägen över mossens gungande tuvor. För två år sedan
drunknade en kviga ute bland tomtetoet.
Pojken är elva år och hans slitna kläder är lappade.
Med såriga ben och trasiga tår glatt sjungande med gäll röst talar han
om för hela världen att han är lycklig och glad. I denna värld,trivs han
med livet trots alla motgångar och trots en våldsam längtan hem till sin
moder i den stora staden. Men dit får han ej komma på långa tider.
Stigarna är fyllda med rötter och barr, hans fötter är
härdade av flera månaders barfotaspring. Men har man bråttom så hän-
der det att man sparkar på en sten eller rot. Det brukar oftast drabba
stortån som i sitt utsatta läge får mycket stryk under en sommar. Ko-
mockorna sprutar mellan tårna men inte gör det någon ting. Fåglar av
alla de slag jagar insekter. I vattensamlingarna efter mossbrytningen
står sländorna som förstenade i luften för att på bråkdelen av en sek-

-und förflytta sig flera meter och sedan återigen stanna upp hängande
i tomma intet. Dessa djurs sätt att vara och fungera har alltid fasinerat
mig. Då viste jag inga andra som på så sätt blixtsnabbt kunde både star-
ta och stanna.
Han stannar vid torvgraven och tittar ner i det bruna
vattnet, tre meter till botten. Mosskanten runt graven hade börjat välva

över och skulle ha omöjliggjort att på egen hand komma upp igen om
man föll i. Nog var det en grav i dess rätta betydelse. Vem viste vad som
fanns därnere. Vart tredje år skar vi bränntorv på rackarmossen. Det blev
många gravar under årens lopp. Inga staket eller gärdsel sattes runt dem.
Den kvigan som föll i för två år sedan hade ingen chans även om någon
sett det hända hade räddningsarbetet tagit för lång tid att komma igång
med.

Något rör sig några meter bort bland tuvorna, där plötsligt en rävs vita

svanstipp skymtar till. Vad kan den lille jägaren ha
i sikte. En bit längre bort skymtar en orrhöna med sina halvstora kyck-

lingar till synes omedveten om den fara som hotar. Mickel smyger sig
målmedvetet med utnyttjande av alla skygg som döljer henne från orr-
hönan. Räven är bekant för vallpojken, det är en tik som hade tre ungar
med sig från grytet i maj månad. Från sin plats ser pojken hur rävtiken
börjar att samla sig för det avgörande språnget. Hon trampar under sig
och en nästan omärklig darrning går från nos till svansspets. Alla musk-
ler och nerver är spända till bristningsgränsen. En plötslig explosion
i den röda jägarens kropp, som em stålfjäder slungas hon mot orrhönan
och hennes ungar. Ett virrvarr av rödpäls och fjäder visar att det blev
resultat och som lön för mödan en kyckling som aldrig skulle få sitta
i björkarnas toppar för att på våren plocka till sig de första gröna löven-
Denna episod gjorde att tiden flög ifrån honom.
Nu blev han nog för sen hem med korna. Den glömska det innebar att
hänge sig åt naturens under skulle kosta honom både stryk och indra-
get middagsmål. Ännu en gång var det de vuxna som tog sig rättigheter
som i dag är i lag förbjudna. Men i barndomens Sverige var tukt och aga
ordningen för dagen. Att även svält användes som uppfostringsmetod
var inte någon ovanlighet. För oss storstadsungar som svåbemästrade
och av samhället omhändertagna fanns inga regler, bara vi var vid liv vid
de två gånger om året förekommande kontrollerna.
Korna samlades i hop och drev så fort det sig göra lät hemåt. Väl hemma

började genast förhör varför det blivit för sent. Inga
förklaringar kunde mildra den dom som avkunnades och som egentligen
alltid var aktuell. Straffet kunde man faktiskt ha gjort sig förtjänt av vid ett
annat tillfälle. Blev det förskott så var det ju ingen som blev drabbad.Bara
en liten vallpojke.