teddys-site

…

Svanens misstag

av
Teddy Widegren

Min äldsta grabb, och jag hade påbörjat en liten picknick på bryggan nere i båtviken. Han var på den tiden drygt tre år. Solen sken som den ju gärna gör då sommaren är som best. Äventyret, saften och de goda bullarna gjorde sitt till för att ge dagen ett alldeles extra lyft.

Vi hade lagt oss på mage, och kikade ner i vattnet mellan bryggplankorna där fiskarna – lockade av våra bullsmulor – simmade kors och tvärs för att snappa åt sej godbitarna.
Även en svanfamilj såg en chans till lite extra utfodring. Dom kom simmande så det forsade om bogarna, och ville ta del av kalaset.
Det går som bekant rätt mycket mat i hungriga ungar, och omväxling i kosten ska vara bra är väl em information som även nått svanvärlden.
Gladeligt delade vi det hade med svanarna – i varje fall av sånt som kunde duga till svanmat. Vi konstaterade att banan inte precis stod på deras önskelista, men svanungarna åt bekymmerslöst av våra bullar medan deras föräldrar fräste.
Detta fräsande var antagligen bara för syns skull, eller möjligen någon sorts tvångshandling – därför att bäst som svanföräldrarna hotfullt försökte sätta sej i respekt hos oss som matade deras barn – i nästa ögonblick snappade åt sej en bullbit mitt framför näbben på någon av ungarna som fick se sej om efter något annat.

Nu var det så att vi blev ganska irriterade på svanparet. Deras uppträdande befrämjade inte trevnaden – varken för oss, eller matron för sina barn. De stora fåglarna gjorde hela tiden dessa för svanar så typiska väsande utfall, medan ungarna försökte äta så gott dom kunde.

Det är förståeligt om man i sitt stilla sinne undrar om dom är dumma, eller om det är någon annan brist i deras självuppfattning, eller i deras syn på förekommande snälla människor, som i pur förtjusning ger dom mat.

Normalt har jag ett visst överseende med svanars tråkiga beteende – man behöver ju inte ta det personligt, men jag brukar inte heller backa för deras brist på hyfs – inte sedan jag en gång ute i skärgården, fått överta ett ilsket svanpar som hade för vana att väsande förfölja några av mina vänner (en dessförinnan djurvänlig mamma med två barn). Till deras sommarstuga hörde en liten strand där meningen från början varit att leka, bada – samt gärna mata dessa svanar och deras ungar med bröd.
Svanarna i fråga åt upp brödet, men nöjde sej inte med det utan jagade ”den tvåbenta familjen utan vingar” ända upp på trappen till deras hus. Med nöd och näppe lyckades mina vänner få igen dörren som dom kände sej tvungna att barrikadera med något tungt från insidan, medan den mest aggressiva svanen triumferande patrullerade utanför – ilsket blängande genom dörrens glasrutor, tills den så småningom tröttnade, och gick tillbaka till stranden.

Detta upprepades i stort sett dagligen, förutom att det förklarligt nog inte blev något mer bröd åt dessa – strandens härskare. Under sådana omständigheter kan man ju ha en viss förståelse för att mina vänner tyckte att sommaren blivit förstörd, och längtade hem till stadens trygga murar.

Då jag kom för att bo i huset – i stället för mina vänner som bestämt sej för att åka hem – varnades jag för dessa blodtörstiga vita fåglar, men kunde inte annat än le åt det jag fått höra, kunde bara inte tro att det var sant. Med ett visst medlidande vinkade jag av mina vänner och ägnade kvällen åt att installera mej i huset.

Följande dag sken solen som den så ofta gör i sommardrömmars minnen, men då var det verkligen på riktigt. Vattnet glittrade och var så varmt att det inte behövdes någon självövervinnelse för att glida ner i det våta – jag kunde inte annat än att på en och samma dag försöka ta igen ett helt livs brist på sommarlycka – man vet ju aldrig hur vädret blir i morgon, och sedan fortsätter med att bli – vecka efter vecka, i all evighet – sedan är sommarn slut, och då är det så dags…

Jag njöt för allt jag var värd. Någon gång på förmiddagen kom svanarna tyst glidande en bit bort utefter strandkanten – idyllen var fullständig.
Men så mindes jag mina vänners hemska berättelserna om deras fasoner, och vid en närmare titt – såg inte dessa svanar alldeles högst påtagligt lömska ut?
Lömsk flugsvamp har jag hört talas om, och att man gör klokt i att akta sej för sådana kan man ju förstå. Vad det lömska i flugsvampens fall skulle vara har jag däremot inte riktigt förstått… Om den är en flugsvamp, och inte gör något annat än att vara flugsvamp så kan jag inte se något lömskt i det. Däremot om det inte är en flugsvamp utan en annan svamp, och på pin tji försöker utge sej för att vara en flugsvamp, så skulle man väl kunna hålla med om att det är ganska lömskt, särskilt om den skulle vara ätlig och god. Alltså något i stil med falsk marknadsföring, vilket i förekommande fall kan vara straffbart. Vet dock inte om det prövats i domstol i de aktuella flugsvamparnas fall, och i den uppkomna situationen kändes det som om jag hade viktigare saker att fundera på.
Utan att direkt fånblänga, spanade jag försiktigt på svanarna för att försöka utröna om dom försökte utge sej för att vara något annat, eller om det var något annat som försökte utge sej för att vara svanar.
Jag blev inte riktigt klok på vilket förrän de befjädrade varelserna med utbredda vingar, vaggande gång, och väsande vidöppna gap, började närma sej på ett allt annat än lömskt vis. Deras avsikter gick inte alls att missta sej på – dom tänkte slita mej i stycken och äta upp mej där på fläcken utan några som helst ceremonier.

Med klippande käftar spände dom ögonen i mej, uppenbarligen avsåg dom att hypnotisera mej så att jag snällt och villigt, helt självmant skulle krypa in i deras gap – bara att svälja som en annan padda. Därefter skulle dom ligga här i solen – smälta maten, och gona sej – med varsin långsamt nedåtvandrande förtjockning på sina ormlika halsar som det enda återstående minnet av en – möjligen alltför godtrogen och trögtänkt person.

Det kunde ha sina problem insåg i alla fall jag, för så förfärligt liten är jag inte. Dessutom var den bilden faktiskt lite svårsmält, även för mej.

– Dehär ska vi allt bli två om, sa jag och gjorde ett snabbt matematiskt överslag vilket omgående fick mej att konstatera att det inte stämde. Visserligen var de tre minsta både grå och små, men dom stora var redan två.

Okej då – dom små går nog att vifta bort på nått sätt, men den andra ekvationen blir nog mer rättvisande med förhållandet två till ett. – Fega kräk, tänkte jag så tyst jag kunde för att inte i onödan stöta mej med dessa grymma bestar.
Dom tog ingen som helst notis om min hänsynsfullhet utan vaggade målmedvetet på som dom börjat. – Förstod att jag omöjligen kunde ligga kvar där jag låg, för då hade jag blivit ett alldeles för lätt byte, och jag ville inte ge mej utan kamp. Jag satte mej upp.

Svanarna – eller vad det nu var – närmade sej ändå, men med aningen av tvekan. – Ett ögonblicks besinning, tänkte jag. Dom ser att jag förmodligen är ohälsosam eftersom jag odlats i storstadsdjungeln och är full med PCB, bly, flammskyddsmedel och kadmium.

Men ”nejdå”,,, det var tydligen ingen vetskap som kunde hejda dessa hungriga monster som tydligen inte brydde sej det minsta om vad dom satte i sej.
Nu hade dom blivit riktigt påträngande. Deras våta fötter började göra avtryck på min strandfilt. Det är väl synd att säga att jag såg deras knivskarpa tänder i det uppspärrade gapen, men giftgadden i gapets mitt var redo att utdela sitt sting.

En fullkomligt irrationell tanke for genom min nu nästan helt paralyserade hjärna, ”Ta tjuren vid hornen”… Jag hann inte fundera så mycket över orimligheten i denna tanke – hur falska dom än var så kunde dom ju ändå inte vara tjurar. Jag sträckte i alla fall fram händerna för att hötta förmanande med fingret mot dessa fjälliga odjur och såg i samma ögonblick slarvet och dekadensen i deras yttre skepnader. Fjällen på deras halsar hade gulnat. Det slog mej att det också kunde vara fjädrar. Det hängde halvtuggad mat ur gapet på ett av monstren – någon motbjudande grön sörja, stadd i nedbrytning eller intorkning, svårt att avgöra.
Det som däremot inte var svårt att avgöra var att båda högg samtidigt, och snappade åt sej ett pekfinger var. Som en reflex av självbevarelse snappade jag själv med tummar och långfingrar om deras griporgan och klämde åt.
Uppenbarligen var dom inte riktigt förberedda på en sådan händelse för dom försökte dra sej ur det hela, dock helt utan värdighet. Deras svartgrå platta fötter skrynklade till filten, spjärnade mot marken, och vingarna flaxade nervöst. Jag måste erkänna att jag nog blev lika överraskad som dessa bestar som mer och mer otvetydigt började anta formen av svanar, om det nu inte var svanar helt enkelt, vilket jag med allt större säkerhet tyckte mej se, och efter ytterligare något skärskådande var det ingen tvekan…
Det var två svanar som helt hjälplöst försökte befria sej från ett ytterst opålitligt djur som tagit dom i näbben – en falsk sommargäst! Den insikten stod att läsa i deras skräckslagna ögon. – Ombytta roller tänkte jag, och förstod att det där med att vara lite falsk ibland kan vara en rätt användbar strategi.

Sedan jag släppt taget om deras tandlösa bottenskrapor, snubblade dom tillbaka ner i sjön. Jag behöver väl knappast nämna att jag, efter detta vårt första möte fick ligga i fred på min filt utan protester från denna – därefter, mycket pittoreska svanfamilj, vars vuxna representanter på respektfullt avstånd tittade på då jag ibland delade mitt bröd med deras i stort sett ganska trevliga ungar.
Trots svanars något tråkiga uppträdande, både mot varandra och sin omgivning är det ju ganska vackra fåglar.

Denna lilla episod hade jag i åtanke då jag och lillgrabben, matade oss själva, fiskarna under bryggan, och svanarna vars dungrå ungar med blid uppsyn försiktigt napprade på brödbitarna medan föräldrarna på svanars vis försökte sätta sej i respekt inför oss med väsande oljud från sin öppna näbbar.

– Nja,,, tänkte jag. Dags att visa vem som bestämmer… Vill du inte hålla dej i bakgrunden och låta ungarna äta i fred så kan du ju alltid få smaka på en beprövad medicin, sa jag till den något överkaxiga svanhannen och sträckte fram pekfingret. Han högg direkt och utgången var ju väntad – försent insåg svanen att han blivit fångad.
Hjälplöst började han trampa vatten vilket inte hade någon större effekt, mer än att det stänkte. Vad som däremot var helt oväntat var att min lilla grabb som ditintills med glad förtjusning matat svanungarna, nu såg att hans pappa var i fara.
Med ett ilsket morrande kastade han brödet ifrån sej, tog själv ett pantersprång rakt mot svanen som inte hade en sportslig chans att försvara sej.
Jag hade inte något annat att välja på än att släppa näbben, och med någon sorts akrobatisk manöver fånga upp grabben mitt i språnget, vilket till min lättnad lyckades – annars hade vi blivit tvungna att komma hem blöta – vilket antagligen inte hade förbättrat relationen till hans mor. Hennes förtroende för mej hade säkert i det fallet noterat nya bottenrekord.
I alla fall simmade den stora och tidigare så påflugna svanen till en ny, och för honom tryggare position bakom både ungar och hona som därefter kunde äta sina brödbitar i lugn och ro.

När vår matsäck var tömd i både svanungar, och fiskungar, påbörjade vi vandringen hemåt. Det var inte utan stolthet jag betraktade min egen avkomma – min vanligen mycket lugna och eftertänksamma lilla grabb… Jag insåg att det rymdes oerhört mycket mod i en så liten person.
Han är betydligt större nu. Kanske även förståndigare, men helt säkert med samma oförvägna mod, vilket kan behövas i denna lömska värld…

vill du skriva en rad till författaren så kan du mejla till teddy.widegren@telia.com